I fredags kom en haj och besökte Mentone. Som tur var hängde jag i Waves-poolen och körde laps vid hajtillfället, men jag hade lika gärna kunnat simma mellan bojarna vid stranden och blivit hajmat. Det var den helikopterflygande hajletarpatrullen som fick syn på monstret och kallade dit polis. Till och med en artikel i The Age skrevs om tremetershajen, vilket visar på hur ovanligt det är med hajar här. Hur som helst hoppade jag i havet två dagar senare, trots att farbror haj kanske fanns kvar i närheten. Jag klev upp tidigt och krossade allt motstånd i ett 1000-metersrace runt sex bojar. Det blev inte riktigt så, men eftersom jag var i andra heatet med småbarnen (12-17) och pensionärerna (50+) kom jag i alla fall inte sist. James, Jenny och jag firade min succé genom att gå på den skandinaviska marknaden som den svenska kyrkan här nere anordnat. Det fanns danska pölser, marsipangrisar, läkerol, laxmackor, wienerbröd, kubbspel och GRÄNSFORSYXOR FRÅN GNARSP (om nu Gränsfors tillhör Gnarp eller Bergsjö är svårt att säga, men det här är min blogg och jag bestämmer vad som skrivs)! Efter att jag tagit ett oräknebart antal bilder på yxorna från lika många vinklar började jag snacka med svensken som sålde dem. Han känner pappa och inte ens här på andra sidan klotet slipper man höra den utslitna ”…och visst ser jag att du är en Berggren”-kommentaren.. Trevligt var det dock och från och med nu ska en djup och nära kontakt hållas med Lars och Ann-Charlott från Gnarp. Vi kan skapa en Gnarpklan med hemliga Gnarpritualer och lära ut Gnarspmål som ett alternativ till Aussiedialekten. Det har börjat bra och en Gnarprabatt på importerade hälsingevaror har redan introducerats till medlemmarna i klanen.

Grekisk gladje

Lovet har börjat på riktigt och jag utnyttjar det till max. En av Melbournes turistfällor, Eureka Tower, har redan kryssats av listan. Nu behöver jag inte fundera längre på hur det känns att åka i superhissen som tar 88 våningar på 38 sekunder och hur det är att stå nästan högst upp i stadens högsta byggnad. Innan dess fetstuderade jag och lite annat löst folk fakta på Immigration Museum. Max imponerades av att bädden invandrarna sov i på båten hit nästan var lika stora som Stephs minisäng, innan han insåg att den delades med resten av familjen, vilket gjorde det lite mindre mysigt for folket som stack hit. Fotbolls-VM för hemlösa var en nästan lika stor hit som muséet. Jag fick en lagbild med svenskarna och en helintervju med göteborgaren Jeff, lagets motsvarighet till Ibrahimovic. Tyvärr föll grabbarna mot Rwanda med 8-1. Hoppet levde fram tills att en av svenskarna drog till med lite för många och lite för fula ord och blev utvisad. Det var korpenstämning och med ett skönt gäng gatupojkar kan det bli lite utvisningar. De flesta andra matcherna slutade också med förlust, men Jeff var en stämningshöjare och höll glädjen kvar i svensklaget.

Svensklaget

Kusin Nat kom hit i söndags från Euroa (långtbortistan) och för att få hem honom igen gjorde James och jag en miniroadtrip dit. Det blev en övernattning och det räckte för att se allt byn hade att erbjuda. På bageriet käkade jag den typiska aussiematen, meatpie och sausage roll, medan den lokala puben fick servera den andra dagens lunch som bestod av en kunglig carbonara. Golfbanan var inte särskilt kunglig utan saknade gräs på de flesta ställen. Med de breda golferfarenheterna Stålis har gett mig lyckades jag dock ta mig igenom banans sista nio hål ändå. Jag och auntie Anne gjorde också en hektisk känguruspaning mitt i natten utan resultat. En liten wallaby lyckades vi dock få syn på när Nat guidade oss genom skogen, men jag gick lite för nära med kameran och lyckades skrämma iväg den.

Varfor kopa bilden nar man kan gora sahar? : )

Mellan allt som händer hänger jag i sunkgymmet på klubben och tränar surfing på livräddarbräda (tjockare än vanlig surfingbräda). Om sju timmar myndigförklaras jag, eller måste jag vänta ytterligare tio timmar eftersom jag föddes i Sverige? Det är i alla fall imorgon det smäller!!