Artonaringen

Livet som artonåring har börjat hårt. Firande med familj och grannar på fredagen, min första utgång på lördagskvällen med James och kusinerna och fortsatt firande på söndagen med en gigantisk barbecue. Under tisdagen stack jag, James och mina temporära morföräldrar till Crown Casino där de enarmade banditerna käkade upp hela min månadspeng. Okej, det var inte riktigt så – James kallade mig inte ”tightass” utan anledning. Trots spel på både grayhound, pokies, roulette och ett pengalotteri investerade jag inte mer än nio dollar i ingenting (vann inte en cent). Det betyder dock nio färska poäng till mitt bonuskort och att jag bara behöver slösa 241 dollar innan jag får 2,5 dollar gratis att spela för! Janice (värdmormor) kämpade dock på bra med de enarmade banditerna och lyckades till och med bli serverad gratiscoke (något bara stammisar får). Att smyga omkring på ett kasino kändes vuxet, men det var inte långt ifrån att spontanimpulser om lek och skrik skickades ut från hjärnan när man såg alla blinkande pokieslampor. Något annat som bevisar att jag är långt ifrån vuxen är att jag fick visa mitt ID minst tio gånger (och fick lika många artonårsgrattis av vakterna) då vi gick mellan de olika delarna av casinot.

Stephanies skolavslutning var i kyrkan och följde samma mönster som hennes konfirmation, men var lite av en lightversion. Denna gång ställde vi oss bara upp sju gånger totalt och det fanns inte lika många personer runt omkring att skaka hand med och önska lycka i livet. Wayne slocknade ett antal gånger, men jag vågade inte då jag är ganska oerfaren med den katolska kristendomen och inte ville riskera att bli brutalt straffad. Tavlan på väggen sa trots allt ”STAY AWAKE BE READY”, som om att det är ett av de viktiga budorden.

Bast att lyda

Trots att jag lyckades övertala Steph (med lite lätt våld) att inte äta upp hennes och mitt nybakade pepparkakshus minuterna efter att vi byggt det blev det en tragedi. Det överlevde inte mer än 24 timmar då monsunregnet dramatiskt höjde luftfuktigheten och gjorde de bärande väggarna och taket mjuka. Det blev dock ett trevligt tilltugg under min födelsedags småtimmar. Wayne tog tag i idén att fira min 18-årsdag även svensk tid, alltså tio timmar längre, och skyndade sig barbecua en ägg- och baconfrukost på lördagsmorgonen.

Fore tragedin. Alla var glada.

Efter tragedin

Procenthalten golf i mitt liv har plötsligt höjts, den senaste veckan har jag spelat tre gånger! Att spelet inte blir bättre är lite konstigt (jag tänkter ju verkligen på ALLT du sagt inte stämmer i min sving, Stålebring), men när man har kreativa James med sig är det lätt att hitta på ursäkter till snedslagen. För att förbättra svingen parkerade vi också Land Rovern tillsammans med Lexusar och Volvos (jepp, ses som riktigt fina och dyra bilar här borta) utanför lyxiga Melbourne Golf Academy och slog bort hundratalet bollar på rangen.

Ikväll bjuder jag värdfamiljen på halvtidsmiddag ute på något oflådigt ställe för att visa min uppskattning att de gett mig tak och föda i nästan fem månader (..och förhoppningsvis gör det i fyra månader till!). Till helgen blir det julfirande med Julies släkt och på söndag är det jag som patrullerar stranden för första gången!

Waynes julpynt

..och justja. Födelsedagspresenterna! Från det svenska folket kom ett görfint paket fullproppat med godis, en och annan tidning och ett gratis körkort när jag kommer hem! De australiensk människorna gav mig CD:s med de australienska banden Powderfinger och AC/DC, en oval fotboll, en almanacka med inhemska bilder och en nyckelring med felstavad inristning (Erick <3 Host Family 12-12-2008 : )