Dagarna i Ocean Grove efter jul var en höjdare! Trots att jag missade de två första dagarna på grund av ett heatstroke-anfall och trots att de kassa vågor på beachen satte stopp för mina planer att bli en surfmästare. Jag hade dock annat att tänka på. Nyårspartajet hade visst klädkod finbyxor och skjorta, min vita t-shirt och rutiga shorts dög alltså inte. Värdkusin och klädnörd Rob hade som tur var ett par riktigt stiliga brallor och flashiga dojjor som jag fick låna. Skjorta stack vi ut på självaste nyårsafton för att fixa, och det blev till och med två. Först en sexdollars från frälsningsarméns second hand-butik som jag senare bytte upp mot en sex gånger så dyr, men minst sju gånger så fräsch på mantomanbutiken i Geelong (stad en timme söder om Melbourne tre-fyra gånger större än S-vall).

Solnedgången i Ocean Grove

Två timmar efter skjortköpet stack vi till den inhängnade partygården där jag, James, kusin Jess den äldre och nio polare shakeade loss. Det blev en sjuhelsikes partykväll och jag körde stenhårt på de sverigeinspirerade pimpelmovesen rakt igenom. De sopade mattan av kycklingdansen och alla andra internationella rörelser och kan nu ses på alla dancefloors i Geelong. The Living End-spelningen vid midnatt var helt okej, trots att jag bara hört två låtar innan. De sega fyrverkerierna var dock inget att hurra över, de på hemmaplan i Gnarp är minst lika bra.

Nattens fynd var taxin som körde oss hem. Med ungefär en halvtimme kvar i taxikön vid femtiden på morgonen blir man ganska glad när någon annan ska till ett så udda ställe som Ocean Grove så man får gå före kön och samåka. Ännu gladare blir man när snubben kliver av tidigare och pröjsar 50 dollar som räcker och blir över för resan när man själv kliver av. Det var nog mest på grund av att James stöttade honom när han klagade på att tjejer bara väljer George Clooneys och Brad Pitts. Trots den sena (eller blir det tidiga när det är morgon?) hemkomsten stack jag ut på en dödande 70-minuterslöprunda längs stranden samma dag.

Livräddarprofil i nyhetsbrevet

Andra patrullen nere vid klubben är också avslutad. De tusen människor som solade på stranden övervakades varenda sekund av mina kontaktlinsförsedda ögon. Istället för buss tog jag en hurtig löptur dit som jag senare fick creds för av mina livräddarpolare. Denna gång blev dagens händelse bläckfisken som gömde sig i en stövel som hade flutit upp på strandkanten. Det var dock ingen dödsgiftig blåringad som ibland simmar omkring längs strandkanten. Jag fick äran att paddla ut några hundra meter på livräddarbräda för att släppa blötdjuret på säkrare vatten. Tyvärr förstörde jag nog min livräddarimage när jag plumsade i, men chansen att alla blundade just då finns ju.

Bläckfisken i stöveln

Förutom att jag sålde glass för 300 dollar fick jag förfrågan av minst 20 pers varför det inte spelades jazz. Tydligen skulle det vara konsert, men inga artister dök upp. Italienaren Joe lagade lunchen som denna gång blev en carbonara och för andra gången på två patruller frågade patrullkapten Evie om jag lagat pastan själv. Det närmaste jag kom till att rädda en människas liv denna gång var att jag vidareförmedlade en liten flicka, som tyckte att kinderna brände, till den mer erfarne Grand som lade på ett ispack.

Min halvtidsmiddag på söndagkvällen för att ge värdfamiljen något tillbaka för att de stått ut med mig i fem månader blev en succé. Förhoppningsvis räcker det för att stanna fyra till innan de kastar ut mig. I måndags var jag och Jenny och luktade blommor på Botaniska trädgården och på torsdag drar jag till guldgrävarstället Ballarat för att våldgästa en svensk. På söndag glider jag och klubben ner mot surfingbeachen Anglesea för min andra livräddarkarnival där det blir ett simlopp.

Dags att börja ladda carbs.