..och denna gång blev det ännu mer spännande. Historien börjar såhär:

Erik vaknar upp en lördagsmorgon och möter en sol som strålar genom sovrumsfönstret. Eftersom han inte har något planerat för dagen beslutar han sig för att sticka ner till klubben och göra en extra patrull för att kompensera den han missar när han sticker till Queensland nästa vecka. Påväg till stranden köper han lite frukt och några mackor för att ha något att äta de kommande timmarna. Patrullen börjar lugnt och efter två timmar beslutar Erik sig för att ta en simtur mellan bojarna. Jane och Colin är också sugna på att simma, så de följer med. Vågorna är ganska höga idag och Erik sväljer som vanligt en hel del överdoserat saltvatten. Simturen är dock lugn och vid en vilopaus efter 1000 meter vid den andra bojen är Erik extra glad av alla endorfiner och drar till med ett trevligt skämt. ”Did you see any sharks?”, frågar han med ett leende till sina simkompisar. De ler tillbaka, chansen att stöta på en haj är ju ungefär en på femhundratusen… Simturen tillbaka till stranden blir ett hårt race, men Erik kommer inte sist och slipper koka kaffet. Strax efter fyra, en timme efter simturen, sticker patrullkapten Scott ut med IRB:n (gummibåten) för att säga åt några kitesurfare att åka lite längre ut så att de inte stör badarna.

..och det är här hajen kommer in i leken. Kitesurfaren kommer istället in till Scott och berättar att han spanat in en tvåmeters haj ungefär femtio meter från stranden! Jag befann mig i radiorummet som Scott direkt rapporterade till och för första gången i historien tryckte vi igång det igenrostade hajlarmet. Jag fick i uppgift att se till att folk tog sig upp ur vattnet, vilket inte var det lättaste. Förutom att ingen förstod vad ”shark” betyder med svenskdialekt (Aussiena vill höra ”schaaaak”), var det några som hängde riktigt långt ut och inte fattade vad som stod på. Men efter lite skrik lyckades jag rädda alla badare. Den flygande hajletarpatrullen kom efter några minuter och modiga Lee stack ut i IRB:n för att leta reda på fisken. Det enda de kunde se var några sälar, men enligt kiteboardsurfaren var det helt säkert en haj där ute också. Det blev i alla fall mycket action och hajalarmet stängdes inte av förrän 40 minuter senare, lika länge som Daisy stått och hållit upp hajflaggan vid strandkanten.

..och jag lovar att aldrig mer skämta om hajar.

Det blev mycket prat med folk efter hajen och skönast var sjuttioåriga Rusty som började spontansnacka med mig. Förutom att han älskade svenska tjejer berättade han om när han var livräddare på femtiotalet då det inte fanns några hajalarm eller hajflaggor. Stranden där han räddade liv verkar varit full av action. Hajar fanns tydligen överallt och ripsen drog ut folk i oceanen titt som tätt, men han brottade ner fiskarna och hämtade tillbaka de ivägflutna människorna. En hård farbror den där Rusty.

Söndagen blev också full av livräddning, men då nere vid karnivalen i Anglesea. Det blev en ruskigt tidig morgon (4.30), men när vi väl kom fram vid åttatiden blev det riktigt bra. Av de typ tjugo olika grenarna deltog jag i fyra, alltså tre fler än förra gången, men eftersom jag blev diskad i två kanske det inte riktigt räknas. Simloppet kändes bättre den här gången och jag har förbättrat inandningen så att jag inte sväljer alltför mycket vatten i vågorna. Hela gänget (inklusive mig), utom en person, simmade dock runt fel bojar och blev diskade. Fånga-pinne-sprinten blev jag också diskad i. Man ligger på mage ungefär åtta pers i rad och ska resa sig upp så snabbt som möjligt när domaren visslar och springa trettio meter för att fånga en pinne. Den som blir utan pinne förlorar, sen fortsätter det så tills det finns en deltagare kvar. Mitt race slutade snabbt. Innan domaren blåste i pipan kom han fram till mig och sa att mina händer inte rörde varandra tillräckligt mycket som de tydligen måste göra när man ligger i startposition innan racet. Så det blev bara att kliva upp och inte deltaga. Som tur var hade redan halva startfältet diskats före mig så jag var inte ensam. Tvåkilometersloppet jag sprang gick i alla fall bra 1700 meter tills jag blev omsprungen av en tjej och kände att det inte var någon idé att leva längre. Bara för det sprang min värsta fiende Daniel också om mig med 200 meter kvar. Under sprintstafetten samarbetade vi med Chris och Jordan med nådde inga höjdarresultat. Efter en höjdardag på beachen stack vi såklart till Mackerz, eller Donken som jag fått dem att säga. Jag tror att de gillar det namnet bättre. Tillbaka på klubben fick jag höra att det varit delfiner vid stranden. Synd att man missade dem, men man kan ju inte få se allt..

I torsdags stack Jenny och jag iväg till lilla Beaufort, men trots att vi reste längre än vad vi var där kändes det bra. Även fast lunch 45 minuter, gå 45 minuter och spela Wii 1½ timme inte låter särskilt välspenderat. Rickard från Linköping hade ett toppenbra liv därborta. Han kände varenda en vi mötte på gatan och bodde i en husvagn, det klassiska countrylivet.

Jag och James har huset för oss själva den här veckan medan resten av familjen slappar i Inverloch, som jag inte vet var det ligger. I morse spelade vi en runda golf och äntligen har jag nästan nått mitt delmål: att gå en 18-hålsrunda på 100 slag. Eftersom de lagt ner de sista nio hålen blev det bara 9 på femtio slag, men imorrn ska vi gå nio gånger två och då ska jag fixa det! Tre par och två bogeys kändes riktigt bra, sedan ägde jag James på Wii-golf också.

På måndag smäller det, då drar vi till Gold Coast utanför Brisbane i Queensland. Förutom en riktigt tidig morgon för att hinna med planet blir det nöjesparker, Australia Zoo (Steve Irvings) och bad i de varma vattnet. Hemkomsten blir en vecka senare på Australia Day (26 januari)!

Förhoppningsvis drar jag ner till Ocean Grove imorrn igen för att se om jag kan få en ny chans på surfingen, men jag förväntar mig inte för mycket. Har kartlagt alla besökta platser i Australien också, känns som jag gjort ett ganska bra jobb hittills! Större bilder finns på Flickr!

Här-har-jag-varit-karta

Här-har-jag-varit-karta 2

//The shark slaughter