Jag har konstaterat att mitt lov var riktigt bra! Lite för bra! Skolan har nämligen börjat och det går inte alls bra! Det första fotsteget in på första engelskalektionen blev helt random på Mr Goodes fot. Självklart kom jag inte på något smart att säga som skulle kunnat rädda situationen. Istället drar jag till med ”Sorry, mate”, vilket inte är särskilt populärt att säga till en lärare. Det fortsatte med att jag inte läst de tre böcker (varav två pjäser i konversationsform) vi tydligen skulle ha läst under sommarlovet. Jag lyckades dock förhandla bort två av böckerna, eftersom jag bara kommer hinna med att arbeta med en av dem innan jag drar norrut igen, vilket får ses som en succé. Min första ”pink slip” går tyvärr inte att förhandla bort. Den fick jag för att inte riktigt slutfört Outdoor Ed-uppsatsen under lovet. En pink slip är ett rosa pappersark med olika info såsom namn, orsak till varför uppgiften inte är slutförd och en tom rad där vårdnadshavare ska skriva under. Att försöka vara lite anonym och gå under ”the Swedish bloke” fungerade inte. Min nya lärare, miss S (eller Storey), sammanfattade också mina orsaker (dåligt minne, dålig motivation och dålig bredbandsuppkoppling) som oorganiserad. Och även fast jag fyllt arton och i princip är min egen vårdnadshavare gick det inte att skriva under pink slipen själv. Livet är hårt. Onsdagen, som är halvdag för alla, blev inte heller jättebra. Under vårt möte med de internationella studenterna (jag, en tysk och femton japaner) fick vi reda på att vi måste stanna i skolan hela dagen varje onsdag för att plugga ikapp (något jag inte behöver, okej, nästan inte behöver) och skapa en bättre relation till våra lärare. Jag, en tysk och femton japaner i biblioteket på skolan var det alltså. Varje onsdag medan alla andra drar till Southland eller flyter omkring i poolen hemma.

Det är bara några nederlag som drar ner upplevelsen att vara tillbaka i skolan. Annars är det ganska bra. Lauren har tydligen stalkat mig under sommaren, så nu stalkar jag tillbaka och försöker hitta hennes hus. Huset med palmträdet. Tydligen gick jag förbi det en dag då hon stod i vardagsrumsfönstret. Jag måste lära mig att stalka i hemlighet. Men först ska jag lära mig laga lasagne på första dubbellektionen idag!

Antalet livräddarmänniskor som jag aldrig sett förut men som kommer fram och snackar har dramatiskt ökat. Tydligen håller de uppsikt på mig även från andra klubbar, men det kan inte bero på att jag är en mästare i flags. För det är jag inte. Karnivalen i söndags blev ett stort misslyckande eftersom jag deltog i färre grenar än antalet gånger jag stack till Donken. Tvåkilometersloppen missade jag på grund av ett toalettbesök och vågorna var sex-åtta fot höga så jag beslutade att inte simma de femhundra meterna. Flags gick riktigt dåligt. Jag blev inte diskad och det är i och för sig ett stort framsteg, men att ramla två meter efter man startat är inte särskilt bra. Nästa chans jag får att fånga en pinne nerstucken i sanden blir sista helgen i februari. Då är det nere i Ocean Grove och då är det State Champs. Låter stort.

Fram till dess ska jag hinna med vattenskidåkning med Ros (jepp mamma, din polare på Expancel), ett stort kalas, surfing i Torquay, en livräddarpatrull, eventuellt en basketmatch mellan de båda Melbournelagen (som ligger etta och tvåa i serien!) och en tredagarsutflykt till nationalparken Wilson’s Prom med Outdoor Ed.