Den sista glöggen från i julas är uppslickad och de gamla, mjuka, något mögliga pepparkakorna blev tillslut uppätna. Långhelgen var bra. I lördags drog vi ner till nationalparken Phillip Island för att joina hundratals människor på läktarna vid stranden och glo ut mot havet i två timmar vid solnedgången, men tillslut kom de. De A4-arksstora pingvinerna som knappt hade några ben. Efter fem minuter hade alla pingvinerna rusat upp i bushen, så vi följde efter längs en bro för att se hur de socialiserade och vandrade omkring. Sköna fåglar! Vi fortsatte familjelivet i måndags, då det var Labour Day och alla var lediga. Vi gjorde ”The 1000 steps” (egentligen bara 800..) i nationalparken ”Fern Tree Gully”. För att inte göra Wayne, som kallar mig ”fitness freak”, besviken sprang jag uppför dem två gånger tillsammans med min kusin Jackie. Idag är benen lera, men jag stack ändå till simhallen för att ladda inför Zones Swimming nästa fredag. Vi vann 4*50 medley lagkappen i District Swimming förra onsdagen där jag simmade fjäril, så nu väntar hårdare motstånd i Zones. Mitt 50 och 100 meter fjärilslopp slutade okej. Jag kom tvåa och trea efter att gått in i väggen på hundringen, men var inte tillräckligt snabb för att kvalificera mig till Zones.

Nu på fredag ska jag ge blod. De som redan har gjort det har skräckslaget berättat om symptomen efteråt, men man får en gratis kaka och det är inget jag tackar nej till. Jag tackar heller inte nej till en halvdags ledighet från plugget.

Fredagskvällen var händelserik. Jag satt oskyldigt i soffan och kollade på matchen mellan Collingwood och Essendon när soffan börjar skaka. Jag vänder mig om för att se om Josh kommit för att störa mig i det intensiva fotbollstittandet, men det är ingen annan än Wayne och James där. Det visade sig att skaket var en jordbävning, 4,8 på richterskalan! ..och Collingwood vann!

Det långa referatet om livräddarkarnivalen Victoria Championship i Ocean Grove för en helg sedan kommer här. Bli inte uttråkad.

Direkt efter plugget förra fredagen fick jag skjuts dit med Ngahinas farsa Dave. Självklart med ett obligatoriskt Maccas-stopp (eller Donken-stopp, hur man nu vill kalla det). Varannan människa här nere kallar mig fortfarande för Donken, så nu har jag TVÅ smeknamn för McDonalds som känns fullt naturliga. Efter 30 minuters köande fick jag tillslut min tredollars McFlurry. Middag hade jag redan käkat (cannelloni med spenat och pinjenötsblandning som man fixat till själv på skolan is the shit). Strax innan solnedgången kom vi fram till livräddarhålan och efter registrering med siffran 19 tatuerat på axeln hjälpte jag till med att sätta upp ett åttamannars dundertält. Strax efteråt kom Maddox och försökte sätta upp sitt mindre fyrmannatält. Det gick inget vidare eftersom solen gått ner och bilens strålkastare var den enda ljuskällan. Det var rangligt och natten blev ett mindre äventyr då vinden slet i tältet så att taket ständigt trycktes mot våra ansikten.

Daniel rusar ut för att rädda Maddox

Här kommer en överseriös berättelse om lördagen den 28:e februari.

Dagen med stort D. Dagen min framtid ska avgöras. Kommer jag att gräma mig resten av livet för att aldrig ha fått tag på en flagga? En bamsemacka med vegemite på lördagsmorgonen ger mig den energi jag behöver. Jag är pumpad som bara den. Bara att rusa upp och fånga det röda plaströret som är nerstucket i sanden 20 meter bort. En seriös uppvärmning med total fokus och sen är det dags. Jag ligger på mage med händerna under hakan och hälarna ihop. ”You are in the starters hands” – ”Heads down” – ”GO!”. En seg uppstigning ger mig direkt underläge och det är över. Tror jag. Alla deltagare har rusat efter de vänstra flaggorna så jag springer till höger och hittar en fri. Jubel från Mentoneteamet – jag har fixat min första flagga någonsin.

Andra heatet. Sju deltagare kvar. Jag är placerad längst bort från domaren. Mannen som rapporterar från det pågående boardracet skriker upphetsat och jag missar första delen av starten. Dags att fokusera, kommer in i startproceduren i sista hundradelen. Slänger mig efter en flagga, men någon hinner före. Wohoo, en ledig flagga bredvid mig, den tar jag!

Sex deltagare kvar. Bästa starten hittills. Slänger mig efter en ledig flagga och ger samtidigt en av motståndarna en fet hockeytackling. Blodet som runnit från pannan in i ögonen på min motståndare gör att han inte kan se. Han krafsar hetsigt efter flaggan, men jag snor den. Enkel match.

Bara fem deltagare kvar. Bra start igen. Störtdyker men någon kommer mellan mig och flaggan. James från Mentone! En hård fight uppstår men jag får ge upp. Åker ut. Mentoneklacken hurrar och några gråter av lycka för att jag äntligen fått komma in i spelet.

Allt kretsade kring flags på lördagsförmiddagen. Jag var riktigt inne i det och var riktigt nöjd med att få tag på en. För att hitta nya mål funderade jag på att köra ett skirace (kanot) på eftermiddagen, men efter en provtur i bamsevågorna och ett antal oplanerade dopp beslutade jag mig för att skippa det och lämna det till de erfarna.

Melonmannen

Evie lämnade oss vid lunch på lördagen och gav huvudansvaret till oansvariga Maddox. Barbeque-middagen fixade jag och James. Våra sönderspräckta korvar och mosburgare fick låga betyg. James fick sparken och jag grillade de sista sista sex burgarna och blev prisad. ”The Swedish Chef”. Efter handstands framför solnedgången och ännu en ditmålad tatuering (svenska flaggan på handen) somnade jag i bakluckan på Maddox bil.

Sovstund i Maddox bil

Det blev en tidig söndagmorgon och jag laddade för mitt Surf Race (simlopp runt bojar) med Weetbix (stora vetekakor man äter i mjölk). Efter att ha stått i enbart speedos i vindigt, kallt och regnigt väder i tio minuter gick starten. Från början till slut var jag sist, men självklart kände man sig nöjd ändå med Mentoneklacken jublandes vid strandkanten. Söndagen blev en kortdag och jag var hemma vid tretiden

Två veckor kvar till Ayers Rock! Inga svenskar förutom jag denna gången, men några schyssta finnar och massor av tyskar! Euroa, där kusin Nat bor, väntar på lördag kväll.