Tidig morgon

Ayers Rock var verkligen en jättejättejättestor sten. Jag och de andra utbytesstudenterna hade görkul, men i konstant 35-45 gradersvärme och sol var det lite stekigt. Fredagmorgonen blev tidig. 4.30 klev jag upp och mindre än en halvtimme senare satt jag och väntade på flygplatsbussen utanför Southland. Flyget till Sydney tog en timme och där mötte jag alla andra nyvakna utbytesstudenter. Efter ännu en till flygresa, denna gång tre timmar, var vi framme i Central Australia. Ayers Rock-flygplatsen var liten och vi blev direkt bortbussade till resorten som fanns där. Vi åt glass i stora lass, kastade rugbyboll och tjuvdoppade fötterna i hotellpolen. Tre timmar senare kom amerikanen Nima, som missat sitt plan, och vi hade en fyratimmars bussresa till campingen i Kings Canyon att se fram emot. Endast ett stopp på en bensinmack mitt ute i ingenstans blev det innan vi kom fram. Campingpoolen var störtskön och vi hängde där tills vår guide med fetaste dialekten fixat spagetti med en rejäl aussieköttfärssås.

 

Doritos!!

 

Efter att vi blivit jagade av en dingo sov vi en stund och vaknade vid 4.30 dagen efter. Helpumpade gick vi runt Kings Canyon och var inte i mål förrän runt tiotiden. Se en grym utsikt och ta ett skönt bad nere i en källa hann vi i alla fall med under de fem timmarna. Bussturen tillbaka till Ayers Rock med italienaren Giovanni som försökte förbättra sitt uttal på meningarna ”hows your bums for grabs” och ”you’ll be up shits creek without a paddle, mate” var ganska seg. Vi käkade lite och drog oss närmare den stora stenen till ett aborigincenter där vi drev omkring ett par timmar. Vi barbequeade känguru till middag och jag uppgraderade vårt totalfloppade kvällsnöje runt den otända brasan, som var viskleken på olika språk, genom att lära ut reglerna till djungeltelegrafen. Dingona var inte uppe denna kväll så vi kunde sova utan att vara rädda för att bli uppätna.

 

Brant stup

 

Vi fick sovmorgon och behövde inte stiga upp förrän klockan fem, för att hinna se soluppgången mot Ayers Rock. Massor med stora tjocka turister hade radat upp sig på campingstolar när vi kom dit, men vår guide Chris visade oss sitt hemliga ställe med grym utsikt. Vi hängde omkring och väntade på att den stora grejen skulle hända, och plötsligt blev hela stenen orange. Det var inte så häftigt som man tror, men jag kan i alla fall säga ”been there, done that”. Efter att vi tagit tusentals foton i olika poser fortsatte vi med huvudattraktionen, att gå runt stenen. Dålig idé tänkte vi efter fem kilometer och två timmar när vi stod mitt i öknen utan vatten med näsborrarna fulla av flugor. Slickningen av stenen var en stämningshöjare och lyckades få oss att kämpa på ytterligare två timmar tills vi nådde bussen. Stenarna tog aldrig slut, utan vi fortsatte till nästa, Kata Tjuta, som bestod av många stora stenar, ingen lika stor som Ayers Rock.

 

Smakade salt

 

Vid solnedgången radade vi oss upp igen framför Ayers Rock och tog ännu fler foton tillsammans med stenen för att sedan återvända till campen och deppa kring köksbordet tills vi beslutat oss för att sova. Hemresa dagen efter och för att fördriva de fem timmarna vi hade på flygplatsen ägnade jag, Joar, Simon, Ferdinando och Dorian oss åt olika tortyrlekar. Joars rygg blev rödare än aldrig förr och från mina knogar droppade blodet. Ferdinando hade inprintade fingermärken på underarmen och Dorian var utan känsel i vänsterhanden. Tiden flög dock förbi och helt plötsligt satt vi på flyget påväg mot Sydney.

 

Stackars Joar fick lida mest

 

Anslutningsplanet mot Melbourne var försenat med två timmar och tyskan Alina missade sitt plan mot Tasmanien, så vi fick smyga runt på flygplatsen för att fixa hotell och ett nytt flyg till henne. Jag missade också min direktbuss till Cheltenham och fick ta bussen till city med Joar och ta tåget därifrån.