The Crocodile Wrestler

Dagarna i Ocean Grove efter jul var en höjdare! Trots att jag missade de två första dagarna på grund av ett heatstroke-anfall och trots att de kassa vågor på beachen satte stopp för mina planer att bli en surfmästare. Jag hade dock annat att tänka på. Nyårspartajet hade visst klädkod finbyxor och skjorta, min vita t-shirt och rutiga shorts dög alltså inte. Värdkusin och klädnörd Rob hade som tur var ett par riktigt stiliga brallor och flashiga dojjor som jag fick låna. Skjorta stack vi ut på självaste nyårsafton för att fixa, och det blev till och med två. Först en sexdollars från frälsningsarméns second hand-butik som jag senare bytte upp mot en sex gånger så dyr, men minst sju gånger så fräsch på mantomanbutiken i Geelong (stad en timme söder om Melbourne tre-fyra gånger större än S-vall).

Solnedgången i Ocean Grove

Två timmar efter skjortköpet stack vi till den inhängnade partygården där jag, James, kusin Jess den äldre och nio polare shakeade loss. Det blev en sjuhelsikes partykväll och jag körde stenhårt på de sverigeinspirerade pimpelmovesen rakt igenom. De sopade mattan av kycklingdansen och alla andra internationella rörelser och kan nu ses på alla dancefloors i Geelong. The Living End-spelningen vid midnatt var helt okej, trots att jag bara hört två låtar innan. De sega fyrverkerierna var dock inget att hurra över, de på hemmaplan i Gnarp är minst lika bra.

Nattens fynd var taxin som körde oss hem. Med ungefär en halvtimme kvar i taxikön vid femtiden på morgonen blir man ganska glad när någon annan ska till ett så udda ställe som Ocean Grove så man får gå före kön och samåka. Ännu gladare blir man när snubben kliver av tidigare och pröjsar 50 dollar som räcker och blir över för resan när man själv kliver av. Det var nog mest på grund av att James stöttade honom när han klagade på att tjejer bara väljer George Clooneys och Brad Pitts. Trots den sena (eller blir det tidiga när det är morgon?) hemkomsten stack jag ut på en dödande 70-minuterslöprunda längs stranden samma dag.

Livräddarprofil i nyhetsbrevet

Andra patrullen nere vid klubben är också avslutad. De tusen människor som solade på stranden övervakades varenda sekund av mina kontaktlinsförsedda ögon. Istället för buss tog jag en hurtig löptur dit som jag senare fick creds för av mina livräddarpolare. Denna gång blev dagens händelse bläckfisken som gömde sig i en stövel som hade flutit upp på strandkanten. Det var dock ingen dödsgiftig blåringad som ibland simmar omkring längs strandkanten. Jag fick äran att paddla ut några hundra meter på livräddarbräda för att släppa blötdjuret på säkrare vatten. Tyvärr förstörde jag nog min livräddarimage när jag plumsade i, men chansen att alla blundade just då finns ju.

Bläckfisken i stöveln

Förutom att jag sålde glass för 300 dollar fick jag förfrågan av minst 20 pers varför det inte spelades jazz. Tydligen skulle det vara konsert, men inga artister dök upp. Italienaren Joe lagade lunchen som denna gång blev en carbonara och för andra gången på två patruller frågade patrullkapten Evie om jag lagat pastan själv. Det närmaste jag kom till att rädda en människas liv denna gång var att jag vidareförmedlade en liten flicka, som tyckte att kinderna brände, till den mer erfarne Grand som lade på ett ispack.

Min halvtidsmiddag på söndagkvällen för att ge värdfamiljen något tillbaka för att de stått ut med mig i fem månader blev en succé. Förhoppningsvis räcker det för att stanna fyra till innan de kastar ut mig. I måndags var jag och Jenny och luktade blommor på Botaniska trädgården och på torsdag drar jag till guldgrävarstället Ballarat för att våldgästa en svensk. På söndag glider jag och klubben ner mot surfingbeachen Anglesea för min andra livräddarkarnival där det blir ett simlopp.

Dags att börja ladda carbs.

En riktigt julig juldag

Mitt första inlägg som jag skriver ett helt stycke på engelska innan jag inser vad jag håller på med! Ni är ju svenskar och inte aussies som inte förstår sig på min svenska dialekt! Att beställa en flygbiljett till Ayers Rock i mars visade sig vara svårare än jag trodde. Efter fyra-fem försök att uttala namnet för hon på resebutiken gav jag upp och körde med ”the big bloody rock in the middle of nowhere” som fungerade bättre. ”Ahaa, Agess rock!”. Frågan efteråt om att jag måste vara från Sverige förtjänade jag väl..

Söndagen den 21:a december är värd att minnas. Min första patrull blev en succé; jag räddade två småbarn från en sandig kondom och lät en förvirrad 25-årig tjej med bilnycklarna inlåsta i bilen låna min telefon. Förutom det packade jag glass i kiosken och tog bilder för klubbens nyhetsbrev på den gummibåtåkande tomten och de godissugna barnen. Mellan varven i den trettiogradiga värmen gjorde jag och några andra räddare utflykter på havet med skis (smala kanoter som är mycket ostabila). Mitt försök att rädda Becka, som tappat åran, slutade bra men såg dessvärre inte särskilt bra ut då jag med upplockad åra gled ifrån henne. Först efter att jag svängt runt i en hundrametersradie och plurrat två-tre gånger fick jag leka hero. Joe, som äger livräddarrestaurangen ”Joe’s”, lagade en dundergod pasta bolognese och som vanligt fick jag en svenskdiscount på en hel dollar. Slår man ihop det med de fyra dollar jag hittade vid busshållplatsen och min borttappade ormjägarhatt som jag på ett oväntat sätt fick tillbaka hade jag en turdag. Trots att jag missade bussen med 3 sekunder och fick en elakt hånflin från en av smågrabbarna i fönstret längst bak.

Julies slakt

Julen är över och vi har haft en hel del firande, men svensk och australiensk jul är helt olika saker. Snö och minus 15 vs sol och plus 30, ludna långkallingar och fleecetröja vs randiga boardshorts och t-shirt. Tomteluvan finns dock både på norra och södra hemisfären. Vi började smygfira förra lördagen med Julies brorsor och syrra. Jag missade starten i julklappsracet och låg lite efter med ett linne och ett aussie-flaggan-badlakan. Men man kan väl inte annat än vara glad ändå när man får barbecue till julmat? Under dagen hade vi glada konversationer och roade oss med party crackers, backyard cricket och smällkarameller. Vi hade också en piniata-santa som kusin Rob till slut battade sönder med cricketträt eftersom supertomten överlevde mina, James, Corey och småbarnens slag med den smalare träpinnen. Jag gick vild med kameran och lyckades plåta hela gänget i en stor lagbild!

Julafton, när ni där uppe sitter framför teven, käkar kakor och köttbullar samt myser framför den öppna spisen, är en helt annan femma här nere. Här är den ohelig och smutsas ner med sista minuten-shopping och städning. Jag lyckades försköna den något med pixlig Kalle Anka på youtube och några influgna knäck från mormor. Mellan tio och tolv på kvällen stack vi iväg ut för att leta överutprydda trädgårdar, men det var det bästa julafton hade att komma med.

Waynes slakt

Dagen då det smäller är istället juldagen. En extremt exhalterad Steph ryckte upp min dörr klockan 05:44 för att förmedla budskapet om juklappsöppning. Tomten hade varit där under natten och käkat upp alla pepparkakor jag och Steph ställt fram kvällen innan, inklusive den feta damen och pojken som blivit biten av en haj. Han lämnade den föreställande sig själv, det var bara renarna som hade bitit av ett av benen. Vi under 20 öppnade stockingarna en och en för att se vad vi fått. Jag blev rejält överraskad över vad fina grejer jag fick och tog en av tätplaceringarna i racet efter den dåliga inledningen. Numera äger jag ett svart-vitt Collingwoodlinne, en hel drös ”Australia”-prylar och en minivattenflaska som ska stoppa mina värmeslag under löprundorna. En timme senare, runt sjutiden, invaderade vi Granma och Granpas hus för ännu fler paket. Jag skänkte en Aladdinask med choklad från IKEA som jag nu i efterhand borde lagt vantarna på själv. Glada blev de i alla fall och jag fick ju faktiskt en hel del prylar av dem. Julfirandet fortsatte med lunch/middag hos Waynes brorsa Mick. Efter den tidiga morgonen var jag rejält mör och slocknade två gånger i deras ultimata sov-soffa som kunde skjuta tillbaka ryggstödet som en säng. Huvudföremålet för fotografering var min värdkusin Jackies ettåriga dotter Jayla som jag fick en hel del sköna bilder på. En släktbild blev det även här.

Pojken som blev biten av en haj

Nyår firas i Ocean Grove, hos uncle Glenn, men medan de flesta i familjen redan stuckit dit ligger jag hemma i sängen med någon form av magsjuka som jag haft tre-fyra gånger sedan jag kom hit. Det brukar gå över på några dar så förhoppningsvis sticker jag till gemenskapen imorgon med James som stannade hemma för att jobba några dagar extra.

Om jag nu blir frisk till nyår lär det bli en succé. Jag, James och kusin Jess nobbar The Hives, som också spelar här i Melbourne, och drar på nyårsrock med det australienska storbandet The Living End istället. Dagarna innan och efter ska min andra kusin, elitsurfaren Rob, lära mig stå stabilare på brädan så att jag kan överträffa de 15 sekunderna jag lyckades hålla balansen förra gången. Lär bli skoj.

Happy New 2009!

Fullspäckat artonårsliv

Artonaringen

Livet som artonåring har börjat hårt. Firande med familj och grannar på fredagen, min första utgång på lördagskvällen med James och kusinerna och fortsatt firande på söndagen med en gigantisk barbecue. Under tisdagen stack jag, James och mina temporära morföräldrar till Crown Casino där de enarmade banditerna käkade upp hela min månadspeng. Okej, det var inte riktigt så – James kallade mig inte ”tightass” utan anledning. Trots spel på både grayhound, pokies, roulette och ett pengalotteri investerade jag inte mer än nio dollar i ingenting (vann inte en cent). Det betyder dock nio färska poäng till mitt bonuskort och att jag bara behöver slösa 241 dollar innan jag får 2,5 dollar gratis att spela för! Janice (värdmormor) kämpade dock på bra med de enarmade banditerna och lyckades till och med bli serverad gratiscoke (något bara stammisar får). Att smyga omkring på ett kasino kändes vuxet, men det var inte långt ifrån att spontanimpulser om lek och skrik skickades ut från hjärnan när man såg alla blinkande pokieslampor. Något annat som bevisar att jag är långt ifrån vuxen är att jag fick visa mitt ID minst tio gånger (och fick lika många artonårsgrattis av vakterna) då vi gick mellan de olika delarna av casinot.

Stephanies skolavslutning var i kyrkan och följde samma mönster som hennes konfirmation, men var lite av en lightversion. Denna gång ställde vi oss bara upp sju gånger totalt och det fanns inte lika många personer runt omkring att skaka hand med och önska lycka i livet. Wayne slocknade ett antal gånger, men jag vågade inte då jag är ganska oerfaren med den katolska kristendomen och inte ville riskera att bli brutalt straffad. Tavlan på väggen sa trots allt ”STAY AWAKE BE READY”, som om att det är ett av de viktiga budorden.

Bast att lyda

Trots att jag lyckades övertala Steph (med lite lätt våld) att inte äta upp hennes och mitt nybakade pepparkakshus minuterna efter att vi byggt det blev det en tragedi. Det överlevde inte mer än 24 timmar då monsunregnet dramatiskt höjde luftfuktigheten och gjorde de bärande väggarna och taket mjuka. Det blev dock ett trevligt tilltugg under min födelsedags småtimmar. Wayne tog tag i idén att fira min 18-årsdag även svensk tid, alltså tio timmar längre, och skyndade sig barbecua en ägg- och baconfrukost på lördagsmorgonen.

Fore tragedin. Alla var glada.

Efter tragedin

Procenthalten golf i mitt liv har plötsligt höjts, den senaste veckan har jag spelat tre gånger! Att spelet inte blir bättre är lite konstigt (jag tänkter ju verkligen på ALLT du sagt inte stämmer i min sving, Stålebring), men när man har kreativa James med sig är det lätt att hitta på ursäkter till snedslagen. För att förbättra svingen parkerade vi också Land Rovern tillsammans med Lexusar och Volvos (jepp, ses som riktigt fina och dyra bilar här borta) utanför lyxiga Melbourne Golf Academy och slog bort hundratalet bollar på rangen.

Ikväll bjuder jag värdfamiljen på halvtidsmiddag ute på något oflådigt ställe för att visa min uppskattning att de gett mig tak och föda i nästan fem månader (..och förhoppningsvis gör det i fyra månader till!). Till helgen blir det julfirande med Julies släkt och på söndag är det jag som patrullerar stranden för första gången!

Waynes julpynt

..och justja. Födelsedagspresenterna! Från det svenska folket kom ett görfint paket fullproppat med godis, en och annan tidning och ett gratis körkort när jag kommer hem! De australiensk människorna gav mig CD:s med de australienska banden Powderfinger och AC/DC, en oval fotboll, en almanacka med inhemska bilder och en nyckelring med felstavad inristning (Erick <3 Host Family 12-12-2008 : )

GAAH! HAJVARNING!

I fredags kom en haj och besökte Mentone. Som tur var hängde jag i Waves-poolen och körde laps vid hajtillfället, men jag hade lika gärna kunnat simma mellan bojarna vid stranden och blivit hajmat. Det var den helikopterflygande hajletarpatrullen som fick syn på monstret och kallade dit polis. Till och med en artikel i The Age skrevs om tremetershajen, vilket visar på hur ovanligt det är med hajar här. Hur som helst hoppade jag i havet två dagar senare, trots att farbror haj kanske fanns kvar i närheten. Jag klev upp tidigt och krossade allt motstånd i ett 1000-metersrace runt sex bojar. Det blev inte riktigt så, men eftersom jag var i andra heatet med småbarnen (12-17) och pensionärerna (50+) kom jag i alla fall inte sist. James, Jenny och jag firade min succé genom att gå på den skandinaviska marknaden som den svenska kyrkan här nere anordnat. Det fanns danska pölser, marsipangrisar, läkerol, laxmackor, wienerbröd, kubbspel och GRÄNSFORSYXOR FRÅN GNARSP (om nu Gränsfors tillhör Gnarp eller Bergsjö är svårt att säga, men det här är min blogg och jag bestämmer vad som skrivs)! Efter att jag tagit ett oräknebart antal bilder på yxorna från lika många vinklar började jag snacka med svensken som sålde dem. Han känner pappa och inte ens här på andra sidan klotet slipper man höra den utslitna ”…och visst ser jag att du är en Berggren”-kommentaren.. Trevligt var det dock och från och med nu ska en djup och nära kontakt hållas med Lars och Ann-Charlott från Gnarp. Vi kan skapa en Gnarpklan med hemliga Gnarpritualer och lära ut Gnarspmål som ett alternativ till Aussiedialekten. Det har börjat bra och en Gnarprabatt på importerade hälsingevaror har redan introducerats till medlemmarna i klanen.

Grekisk gladje

Lovet har börjat på riktigt och jag utnyttjar det till max. En av Melbournes turistfällor, Eureka Tower, har redan kryssats av listan. Nu behöver jag inte fundera längre på hur det känns att åka i superhissen som tar 88 våningar på 38 sekunder och hur det är att stå nästan högst upp i stadens högsta byggnad. Innan dess fetstuderade jag och lite annat löst folk fakta på Immigration Museum. Max imponerades av att bädden invandrarna sov i på båten hit nästan var lika stora som Stephs minisäng, innan han insåg att den delades med resten av familjen, vilket gjorde det lite mindre mysigt for folket som stack hit. Fotbolls-VM för hemlösa var en nästan lika stor hit som muséet. Jag fick en lagbild med svenskarna och en helintervju med göteborgaren Jeff, lagets motsvarighet till Ibrahimovic. Tyvärr föll grabbarna mot Rwanda med 8-1. Hoppet levde fram tills att en av svenskarna drog till med lite för många och lite för fula ord och blev utvisad. Det var korpenstämning och med ett skönt gäng gatupojkar kan det bli lite utvisningar. De flesta andra matcherna slutade också med förlust, men Jeff var en stämningshöjare och höll glädjen kvar i svensklaget.

Svensklaget

Kusin Nat kom hit i söndags från Euroa (långtbortistan) och för att få hem honom igen gjorde James och jag en miniroadtrip dit. Det blev en övernattning och det räckte för att se allt byn hade att erbjuda. På bageriet käkade jag den typiska aussiematen, meatpie och sausage roll, medan den lokala puben fick servera den andra dagens lunch som bestod av en kunglig carbonara. Golfbanan var inte särskilt kunglig utan saknade gräs på de flesta ställen. Med de breda golferfarenheterna Stålis har gett mig lyckades jag dock ta mig igenom banans sista nio hål ändå. Jag och auntie Anne gjorde också en hektisk känguruspaning mitt i natten utan resultat. En liten wallaby lyckades vi dock få syn på när Nat guidade oss genom skogen, men jag gick lite för nära med kameran och lyckades skrämma iväg den.

Varfor kopa bilden nar man kan gora sahar? : )

Mellan allt som händer hänger jag i sunkgymmet på klubben och tränar surfing på livräddarbräda (tjockare än vanlig surfingbräda). Om sju timmar myndigförklaras jag, eller måste jag vänta ytterligare tio timmar eftersom jag föddes i Sverige? Det är i alla fall imorgon det smäller!!

Surf Lifesaver Erik

Nu har jag fått en titel på riktigt. Surf Lifesaver Erik, hur coolt låter inte det? Efter en anmälningsavgift på 88 dollar, åtta veckors intensivträning och en examensdag med barbeque är man värd det. Men det började hårt. I söndags klockan 05:20 drog jag iväg på min första carnival i Bancoora där jag invigde mina lila speedos under ett 400 meter långt simlopp. Jag var fetpumpad och hade kolhydratladdat för fullt och det slutade med succé! Jag kom inte sist utan tog den hedrande sjundeplatsen bland de åtta deltagarna. Första patrullen är den 20:e december som också är datumet för familjens ladda-inför-juldagen-firande, så jag ska se om någon av mina livräddarmates vill byta min kortlördag så jag får långsöndagen dagen efter. Appropå jul så börjar huset blinka mer och mer. 2½-meterskarusellen och 9-fotstomten är på plats och varje gång någon kör förbi saktar de ner och glor. Vi klädde granen i måndags och jag fick huvuduppgiften att toppa granen med ängeln. Snart är det dags att plocka fram glöggen och pepparkakorna från IKEA också!

Slutspurten pa simloppet

Det har förresten hänt heaps av grejer sedan jag sist bloggade. Förra lördagen var det storm så vågorna nere vid klubben var 5-6 fot höga. Självklart stack jag, för andra gången i mitt liv, ut med livräddningsbräda just den dagen för att fånga vågor. Det slutade med att vågorna fångade mig och jag spolades av brädan, tog mig halvgrinande in till land och ställde mig i den varma sköna duschen istället. Jag var nog ute runt en timme innan jag kände att gud gav mig ge-upp-innan-något-illa-händer-tecknet. Jag tappade taget på brädan, såg den glida mot land och lämnade mig vattentrampandes mitt ute i Port Phillip Bay. Jag fick simma femtio långa meter för att komma ifatt den. Tillbaka på fastlandet fick jag tips av min livräddarförebild Lee att ta en av de stabila brädorna nästa gång, och inte brädorna som är gjorda för veteranerna med livräddning i blodet.

Dagen efter stack jag till famous Torquay beach med utbytesfolket för att lära mig att surfa med vanlig bräda. Denna gång i området ”Cosy Corner” tillsammans med proffssurfare som visade hur det går till. Slutresultatet blev görbra, jag hittade tekniken och stod upp minst 15 sekunder! Därför har jag redan spikat nästa resa neröver till surfingbeacharna och uncle Glenn och auntie Linda nästa vecka.

Manen smajlar over Melbourne

Besöken till IKEA blir tätare och tätare, förra veckan var jag där två gånger! Först med Jenny, Ignazio, Max, Sami och Ida för att snacka köttbullar och fylla på knäckebrödsförrådet, och sedan med James för att ta tillbaka honom till gamla minnen (han var ju utbytes i Sverige för två år sen) och köpa en julklapps-osthyvel till Julie. Under mina två besök kom jag fram till slutsatsen att det inte går att beställa köttbullar på svenska och att antalet Volvobilar ökar ju närmare IKEA man kommer. Svensktemat fortsatte under onsdagkvällen då jag och James lagade svenska köttbullar enligt ett äkta mormorrecept – och det blev succé! Till och med Josh gillade det, och då har man lyckats. Även om det ur min synvinkel inte var de ultimata (de kan ju bara mormödrar laga) har vi redan planerat in nästa köttbullsätarkväll till efter jul!

Det har varit skönt med 1½ veckas sommarlov men just nu pågår min year-12-orientation som varar en vecka och endast finns till för att lärarna ska kunna ge oss läxor över lovet. Jag har nya lärare i alla ämnen och några av dem är riktigt creepy. Det tar minst 5 minuter för Mr Good att gå igenom närvarolistan. Han vill att vi svarar honom med ”Yes, Mr Good” och han svarar sedan med ”Thank you, Erik”. Enligt honom får han en bättre emotionell kontakt med sina studenter på det sättet. Tonläget ändras aldrig när han pratar och han sitter alltid på katedern med bena i kors (på samma sätt som yogatanter). Min nya PE-lärares genomgångar känns läskigt intränade, vilket i och för sig är bra. När hon gång på gång spänner ögonen i oss elever och nämner den interna tävlingen mellan PE-lärarna och säger att vi ska vara bäst och inget annat blir jag dock lite smårädd. Därför lär större delen av mitt lov handla om att ställa in sig för mördande prac-pass med pisksnärt om man inte pressar sig till max.

Inför year 12 har jag lagt ner Visual Communication och Studio Art för att satsa på Food Technology och Outdoor Education istället. Förhoppningsvis får jag lära mig laga riktigt aussiekäk och uppleva några sköna äventyrsutflykter. Jag har dessutom varit duktig och redan fixat böcker inför nästa år. Som tur är gillar bibliotekstanterna mig och lånar ut allt jag behöver så jag slipper pröjsa. En av dem frågade också om de fick köpa mina photoshoppade fotbollsbilder som jag gjorde på Studio Arten. Vore intressant att se hur mycket man skulle få, men jag är en snäll boy och skickar bilderna gratis digitalt.

I förrgår var det bio och Jenny, jag och Max såg den ultimata utbytesstudentfilmen – Australia. Filmen var okej, det viktiga var att jag fick se the outback och öknen från några sköna kameravinklar! På torsdag är vi tillfälligt lediga från skolan och då planerar jag och Alex i plugget att sticka till stan för att heja fram Sverige i Världsmästerskapen i fotboll för hemlösa! Sveriges lag går lite tungt och har förlorat sina första tre matcher. Tom med ursprung i England mobbar mig för 1-14-förlusten, då är det tur att man kan dra till med ”but you have more homeless people!”.

Det sista jag kan komma på att jag gjort är flodfärja med Jenny och Sami längs Yarra River. Skön tur genom Melbourne och den mindre vackra shippingdelen där alla fraktfartyg hänger. Sluthållplatsen var dock helt okej men vi hade bara tid för en bamseglass med smakerna kiwi, banan och vit choklad och ett besök i världens smalaste och längsta affär innan vi stack in i stan igen.

Sam surfar med livraddningsbrada

Det som påverkar mitt liv förutom allt det jag redan skrivit om är de nya vattenrestriktionerna som betyder kortare dusch för mig om mornarna. Så nu stiger jag målmedvetet in i duschkabinen och rekordduschar på runt två och en halv minut. Fredagen den 12:e ska jag dock stå i duschen minst fem minuter, för det borde man väl få på artonårsdagen?!

Lägesupdate: toppentoppen

En snabb lägesupdate efter Cairns säger att allting är toppentoppen! Senaste veckan har varit St Kilda beach, livräddning, barbeque med pingpongturnering (jag och Harrison blev eleminerade i semin), livräddning och värdfamiljsbarbeque vid Yarra River inne i stan. I söndags stack jag och James in till city för att beblanda oss med alla geeks på dataspelsmässan och just nu sitter jag i min gratis-t-shirt ”PLAY with the fastest processor on the planet – Intel i7″. Jag har precis stökat undan min sista exam och sett senaste Bond. Att det är slut på exams betyder att det är sommarlov, men den riktiga känslan kommer inte förrän efter year-12-orientation-dagarna 1-5 december då man får gömma undan skoluniformen längst ner i garderoben.

Till helgen blir det surfing nere vid Torquay och nästa vecka sticker jag ner med livräddningen till en annan av surfbeacharna därnere för att simma lite! Jag har dock inte kunnat göra något i simbassängen senaste veckan eftersom jag har en aggresiv förkylning (hur får man en sån när det är 25-30 grader?). Wayne har börjat packa upp julbelysningen som ska extremutsmycka vårt hus de kommande månaderna, så jag har bokat in heaps av tid för att sätta upp dem. Den nya grejen för i år är en två och en halv meter hög karusell som snurrar!

Jag vet inte hur man ska tyda det när folk frågar om jag är irländare, men jag tar det som att min engelska utvecklats eftersom de väl delvis snackar engelska där? Två personer senaste dagarna har spontanfrågat mig om jag är därifrån..

Amcoff for president (lucia)!!

Krokodiljakt, barriärrevet, white water rafting och skyrail. Cairns var ett äventyr.

Det började 04:30 på fredagen (den 7:e), då jag vaknade på Jennys värdfamiljs vardagsrumssoffa. En timme senare tog Jenny och jag bussen till flygplatsen och efter att checkat in 20 minuter för sent lämnade vi Melbourne strax före sju. När vi steg ut ur planet, efter tre timmar i luften, kom luftfuktighetschocken och svetten började rinna. Så det här är Cairns?

G'day mate!

Min jakt efter en Crocodile Dundee-hatt började direkt på Cairns flygplats. Jag hittade en som verkligen hade känslan, med krokodiltänder och allt, men 900 spänn var lite småsaftigt för en utbytesstudent som jag. Asiaten som ägde butiken gav mig erbjudandet ”10 per cent of, only for you”, men jag bara log tillbaka, sa ”not enough, mate” och fortsatte min jakt.

Cairns är ett varmt ställe, sommar året om med våt- och mindre våt säsong. Vi kom mittemellan och det var tillräckligt fuktigt för mig. Stället har 100 000 invånare och lever på turister och sockerplantor. Staden är strandlös. Eller: det finns en strand, men också krokodiler, så ingen hänger där. Som tur var hade vårt hotell, eller vandrarhem, eller ännu billigare än vandrarhem, en pool. Vi ignorerade det illaluktande vattnet och hoppade i direkt när vi kom dit. Timmen senare stack vi iväg med raftingbussen för att äventyra i forsen uppe i bergen. Efter att ha lämnat in min underskrivna blankett som sade att jag hade eget ansvar för mitt liv tog vi plats i båten. Bamseflytvästen satt som den skulle och hjälmen, som var aningen för liten, var fastspänd. Sedan blev det full fart nerför forsar och minivattenfall! Det började bra och vi hade en stark position i vattenkriget mellan de olika båtarna. Plötsligt kom en av gummibåtarna från sidan och den illasinnade ledaren ryckte ner två av våra soldater i vattnet. Jag plumsade själv i tre-fyra gånger, men vi hade riktigt skoj! Efter åkturen köpte jag det obligatoriska actionfotot när vi rusade nerför den värsta forsen och körde rakt in i en sten.

Kvällen inne i stan var toppen. På vägen dit träffade vi Uncle Friday, en man med stor bröstkorg, som producerade grodor gjorda av gräs på löpande band. För fem bucks fick man en finfin som kan vikas ihop om man reser långa avstånd. Som gjord för mig tänkte jag och gav honom en femdollarsedel. Krubbet pröjsade organisationen och på night markets fick man vad man betalade för. Min betala-12-dollar-och-fyll-på-med-så-mycket-mat-som-möjligt-tallrik är fortfarande djupt ihågkommen hos många av mina utbytespolare. Det berg av mat jag lyckades forsla upp på en enda tallrik var i världsrekordklass. Toppat med några konstiga ljusrosa chips innehöll den bland annat tjocka nudlar, smala nudlar, dimsims, stora räkor, friterad kycklig, mongolisk biff, sataykycklingspett och fisk av olika slag. Självklart uppätet med pinnar. Inne på marknaden lyckades jag göra en asiat lycklig. Jag hittade min krokodiljagarhatt, made in China och halvtaskig förväntad livslängd, men den kostade mig bara 25 dollar (150 svenska)!

Redo att dyka i!

Sovmornar var utrotningshotat där uppe. Varje dag steg vi upp klockan sex för att käka frukost. Lördagens tidiga uppstigning var dock värd allt besvär. Barriärrevet väntade och alla var på helspänn. Vi klev på katamaranen tidigt och efter en två timmars båttur var det dags för snorkling! Vattnet var klart, fullt av schyssta fiskar och hade en härlig blåfärg. Att dyka i och simma omkring bland alla koraller var en grym känsla. Färger överallt och nya spännande firrar bakom varje hörn. Jag såg massor av hitta nemos, stora sköldpaddor, rockor och några riktigt fula fiskar. Någon såg en haj, ingen bjässe, men den var tydligen läskig ändå. Vi spenderade totalt ungefär tre timmar snorklande, på två olika platser. Tyvärr var vi utbytesstudenter inte tillåtna att använda dykarutrustning, men de som gjorde det var inte på speciellt djupt vatten så jag tror att man upplevde samma saker när man snorklade. De blåa helkroppsdräkterna hade vi inte bara på oss för att de var snygga, de skyddade också mot stingrockor och maneter. Jag klarade mig dock och tog mig till land både ostucken och obränd.

Vi var tillbaka på land vid femtiden och på vägen till vårt b-ställe stannade jag, finnen Kent och tysk-Dorian för en Mövenpick-glass. Det kostade sju bucks för två kulor, men det var nog de mest välspenderade pengarna på resan. Medan vi slickade i oss den snabbt söndersmälta glassen spanade vi in pelikanerna, som hängde nere vid vattnet dag som natt medan vi var där, och hoppades att en krokodil skulle hoppa upp och skapa kalabalik bland dem. Käket tog lång tid den kvällen. Vi beställde 24 pizzor på ett och samma ställe och det är tydligen inget man ska göra om man inte vill vänta 85 minuter på sin köttbullepizza. Fast det är bara om man har otur och blir serverad sist.. Att vänta tog dock inte jättelång tid när man hade Kent i närheten och körde kamerakrig mot varandra. Jag vet inte vem som vann tillslut, men jag samlade iallafall ihop 918 bilder totalt.

Jag framför Carins påväg tillbaka från revet

Söndagen var tema djur och natur. Vi började på ett zoo där kängurusarna omringade oss. Jag skaffade mig många skuttande polare av alla olika storlekar. Kanske mest på grund av maten jag överöste dem med, men några visade äkta kärlek. Vi var också vittnen till en boxingfight mellan två jättar. Något blod blev det inte, men några högerkrokar bjöd de på. Krokodilerna var också spännande. De gömde sig i vattnet under den limegröna ytan och väntade på att någon av oss utbytesstudenter skulle falla i. Annars var det de vanliga fåglarna man ser lite här och där. Vi flydde från zooet i våran minibuss sjungandes ”I wish that all the ladies..” med tysken Marius i täten. Vi var glada och lyckliga ovetande om vad som väntade härnäst. En bred båt tog oss ut på farligt vatten där krokodiler lurade. Totalt såg vi tre stycken; 2 enmetersyngel och en tvåmetare. Det var inte parningssäsong för tillfället så bredkäftarna slappade under ytan någonstans enligt krokodiljägaren.

Regnskogen var huvudobjektet på eftermiddagen. Efter en kort rundvandring stannade vi i Mossman Gorge, ett riktigt skönt badställe med grönt vatten och regnskog runtomkring. Alla hade ett smajl i fejset då vi lekte och plaskade i forsarna och bland stenarna. Pasta var huvudrätten för kvällen och vi slapp vänta mer än 20 minuter denna gång. Värt att nämna är också att vår ledare Carolyn bjöd på glass vilket inte är det billigaste när man är så många (24*5 dollar = 120 dollar = 700 svenska)..

Lek och plask i Mossman Gorge

Sista dan var lika bra som de andra. Inte lika full av action, men aboriginerna på Tjapukai aboriginal centre roade oss under förmiddagen. Vi kastade boomerang (som bara jag och Sami lyckades kasta med rätta schvunget), slungade spjut med en speciell sak, deltog i en aborigindans och testade spela didgerido, ”You need the right vibration on your lips, mate”. Efter att jag råkat ut för turistfällan att slösa tio dollar på ett foto av mig, en aborigin och en boomerang stack vi vidare till skyrailen som tog oss över regnskogen upp till en by. Skyrailresan var en höjdare. Kent och jag hade vårt regelbundna kamerakrig, men tillsammans med de andra i vagnen lyckades vi fixa ihop några riktigt sköna poser. Uppe i byn fikade vi och köpte lite souvenirer innan hemresan. Vi som skulle till Melbourne fick vänta längst eftersom vårt plan lämnade flygplatsen sist (fyra timmar efter att vi kom dit). Under den tiden hann jag med godiskrig, middag tre gånger, två skrivna vykort, ett tyskt tortyrkortspel och allmänt socialt surr. Klockan ett steg jag innanför dörrarna hos Jenny där jag sov tills jag vaknade och tog tåget hem till Cheltenham igen.

Fika!

Så hade det kunnat sluta, men jag stack faktiskt inte hem. När jag vaknade vid niotiden (egentligen tio eftersom jag glömt ändra tiden till Melbourne-tid) och var redo att ta tåget hem ringde de till Jennys värdpappa och sa att de hade hittat min viktiga-saker-påse på planet som givetvis innehöll passet. Det var faktiskt inte av ren klantighet som jag glömde det. När jag klev på planet tog jag min plats och gjorde mig hemmastadd med passpåsen i fickan framför mig. Minuten senare ville Jenny eller Sami byta plats vilket jag givetvis gick med på. Jag glömde bara att min påse också borde bytt plats när jag gjorde det. Som tur var har Jenny en hjältevärdpappa som skjutsade mig till flygplatsen och tillbaka och löste mina problem. Jag kom hem till Cheltenham hel och lite småsvettig och med ett stort smajl på läpparna när jag gick och lade mig igen i min nybäddade säng för att återta all sömn jag missade i Cairns.

Så slutade det inte heller, för lärarna ville se mig i skolan samma dag för att ge tillbaka prov jag skrivit eftersom det var sista dagen innan alla exams. Nu ska jag lägga av med alla lyckliga slut eftersom det inte slutade särskilt lyckligt med skola och allt. Summerat var resan till Cairns en toppenupplevelse med massa nya polare och saker att minnas tillbaka till!

Jag och Kent med aboriginerna!

Flugor och damm

Ahoy!

 

Efter en weekend i bushen är det ganska skönt att ta en dusch. Att använda samma kläder i tre dar i en dammig och varm miljö är fräscht. Det var iofs bara jag som inte bytte kläder, men det kändes som att det inte var någon idé eftersom det var så skitigt. Skit lockar flugor, det har jag också upptäckt. Under hela vistelsen var det ständigt minst fem flugor som försökte ”suck the liquid out of my eyes”. Nu är man härdad och uppskattar att krypa ner hel och ren i en mjuk säng om kvällarna. Bushen var dock grym. Jag såg minst 20 kängurur hoppa omkring i det vilda och ett helt gäng med ödlor. Den största var riktigt läskig, en ”guana” som kom krypande över vägen och var ungefär en meter lång. Det var enda gången jag inte hade kameran med mig.. James hittade också en ”redback”, en dödlig spindel som precis hade dödat sin man. Se men inte röra var regeln : ) Kookaburror fanns också där, men de hörde vi bara.

Erik skuttar pa klipporna

Två gånger stack jag iväg med Shane, en polare till uncle Glenn, på 4WD-safari. Fyrhjulsdriften behövdes verkligen för vi körde uppför ett berg på en motorbikestig. Shane var inte rädd att repa bilen; han velade inte ens när vi körde mellan två feta stenar och hade en centimeter mellan bilen och stenarna. Uppe på berget tog jag bilder på vårt läger och all ödemark. Jag, James och min kusin Rob stack till samma ställe när solen gick ner, vi tog dock inte den svåra vägen upp. Däruppe fångade jag några sköna scener, men det bästa var när ”vildhästarna”, som James kallade dem, jagade oss påvägen ner. Det var bara miniponnys som ville ha lite kärlek och gjorde ingen skada. Några timmar senare stack vi ut på känguruspaning i mörkret och lyckades hitta en som satt på en sandhög och spanade in oss. Under söndagen testkörde jag Josh’s och Glenn’s motorbikes. Vi stack också in till byn några gånger för att bland annat leta batteri till Wayne’s buggy. Shane tog mig till en öde kyrkogård där det fanns några riktigt gamla gravar från 1800-talet. Det som förvånade mig var alla levande blommor som fanns där, tills jag insåg att det var fejkrosor.. Kvällen var en höjdare framför lägerelden och när de flesta gått och lagt sig vid midnatt roade Wayne mig och en annan kille som var där med en timmes lång minnesstund för Joe the log som vi eldade upp. Det var riktigt flummigt, men nog det jag kommer att komma ihåg mest ; )

James halloweenparty var också skoj. Erik the Swedish viking såg riktigt farlig ut och träffade mycket nytt folk från i huvudsak McDonald’s, där James jobbade förut.

 

Idag är det Melbourne Cup, den stora hästkapplöpningsdagen som är så viktig att det är röd dag här i Victoria. James och Julie är dock på jobbet så vi gör inget speciellt. En tur till badhuset och lite förberedelser inför Cairns (2 dar kvar!) blir det för mig.

Farlig som tusan

Konstnärligt eller konstigt?

Jag är geniförklarad av min Studio art-lärare Lorraine när det gäller konst. Själv försökte jag bara fördriva tiden med att klistra in fotbollsspelare på konstiga platser som i stan, skogen och på månen. Hennes uppfattning var att jag blivit påverkad av fotbollshysterin här i Melbourne och att jag flummat till det och ansåg att fotboll kan spelas var som helst enligt melbournebor, till och med på månen. Jag slog på med ett smajl och höll med om allt och bara jag fixar ett hyggligt resultat på slutprovet borde min konstnärliga talang leda till ett A. Idag ska jag förklara bilderna under en timmes lång art exhebition efter plugget tillsammans med resten av folket på studio arten. Det borde dock bli en lugn timme utan alltför många besökare.

 

Igår var en höjdardag som hade en toppenstart med gratisfrukost på skolan, och jag har äntligen hittat en värdig motståndare när det gäller ätning! Nick är lika hungrig som jag, så vi tävlar om vem som kan klämma flest minimuffins. Under tiden lyssnar jag på Startroopersnörden Lucas, som varannan minut drar till med en slumpmässig replik, antingen från sin egen 200-sidiga rymdäventyrsroman eller från Startroopers. Givetvis med härlig entusiasm och passande ljudeffekter. James, eller ”Puppet” som han kallas (betyder tydligen något i stil med ”person som är utnyttjad”), sitter brevid och hjälper mig med när jag ska skratta, eftersom jag inte förstår hälften av det Lucas säger.. Jag skrev också min energy system sac på idrotten som inte var några problem. Cricketspelaren Graham fick tag i ett ex av provet veckan före och smugglade ut två kopior till mig och Zvone, vi är ju utbytesstudenter och behöver extra hjälp. För att inte få dåligt samvete lärde jag mig allt i kapitlet utantill så att fusket inte skulle göra någon skillnad. Jag fungerar numera också som svensk-engelsk ordbok för barnen i year 8 som lär sig svenska svordomar av den andra svensken på skolan (som dock bara är halv eller kvartssvensk). Jag ska be honom lära ut riktiga fraser iställer för de jag har fått översätta. ”Jävla rumpa”, hur användbart är det?

 

I måndags blev jag utsatt för en flugattack påväg till skolan. De ville inte lämna ansiktet och jag saknade nästan myggen i Sverige. Steph förklarade att det är torkan som gör att de attackerar – ”they are trying to suck the liquid from your eyes!”. Det är nog sant, och jag blir nog extra attraktiv eftersom jag är lite blötare än genomsnittet då jag hängt mycket i simbassängen de senaste dagarna. Ikväll är delmål nummer ett, 400 meter på under nio minuter, annars är det bara att glömma livräddningen.

 

Programmet inför Queensland anlände igår! Första dagen blir det white water rafting följt av snorkling och eventuellt dykning i Stora Barriärevet! Söndagen spenderar vi i regnskogen och på måndagen kör vi kulturellt med besök hos aborginerna och en tur med linbana någonstans. Ser ut att bli en toppenresa! När jag kommer hem är det bara en dag i plugget innan slutproven börjar – sen är jag nästan fri!

 

Nu på fredag blir det görskoj, halloweenparty som viking! Har inte hittat någon hjälm än, men James ska hjälpa mig fixa en på torsdag. Dagen efter drar vi till bushen där vi ska hänga till på måndag. Utan el, toa och rinnande vatten såklart för att härdas så mycket som möjligt!

 

 

//Vikingen

Badpojken Erik

Erik har badat fyra gånger sedan han sist skrev här! Badhuset två kilometer bort är en riktigt klippa. Tillgång till femtiometersbassäng, bastu, ångrum och vågmasking för tjugo kronor! Det som roar mest är asiaterna som smörjer in sig med mjölk i bastun för att skydda mot hettan. Karatejapanen som körde svänga-med-armarna-gympa i bastun var också en höjdare men blev inte populär efter att han skvätt kroppsvätska på mig och två andra. Hittills har jag varit där tre gånger och kört mitt patenterade tvåkilometerspass. Jag funderar på att utöka det nästa gång, men innan jag sticker dit ska jag bota mitt magont som jag skyller på herr och fru chilikorv från söndagens barbecue. Vi firade Josh, som fyller femton, med en chokladtårta som Steph dekorerat med drakar och smilies. Jag gav honom en skiva och en rulle svensk Marabouchoklad (från IKEA!) fint inslaget i fem meter snöre, eftersom jag inte hade något presentpapper.

 

Måndag var en toppendag tills jag fick ont i magen. Mitt engelskatal jag höll för några veckor sedan blev ett B+, och redovisningen av skillnader mellan tre olika förorter på geografin slutade med ett A+. Det beror nog mest på att jag och Megan passar så bra ihop (hon skriver fakta och jag pekar ut var på planschen vi ska klistra fast det). Under geografin blev jag också inbjuden till en cykeltripp, kanottur och ett besök på ett danskt bageri. Jag har dock ingen aning när, eller om det blir av. Något som är säkert är i alla fall att jag fick en syltkaka som smakade gott. Jag stack hem vid tio för att dra till med en fyratimmars powernap ála Jessica och lyssna på Kaiser Chiefs nya album, som jag köpte för presentkortet jag vann i syltmunkstävlingen för någon månad sedan. Två missade samtal från nummer jag inte vet var de kommer ifrån gav också dagen lite extra spänning.

 

Nu kommer höjdpunkten i det här inlägget, livräddningen! På de två lektioner vi hittills haft har vi bara gjort basic stuff, men klubben är riktigt proffsig. Klubbhuset är stort, innehållande bar, kök, kontor, stoor balkong, utsiktsplats med radiokommunikation, first aid-rum, källare full av livräddningsbrädor och en gummibåt! Livräddarkläderna är också schyssta, röd och gul är mina färger : ) Vi är runt 25 personer som går kursen och hälften är i min ålder och lite yngre, vilket är skoj! Efter kursen i lördags stack jag och några killar från skolan, som går kursen, ut med brädor och paddlade runt bojarna som är några hundra meter från stranden. Min bräda saknade roder (eller vad det heter) så det var lite halvvingligt ett tag. Avsaknaden av snö här nere visade sig när vi hade manetkrig istället för snöbollskrig. De giftiga maneterna har som tur är inte kommit fram än.. Jag och några farbröder stack sedan ut på en simtur runt samma bojar som vi tagit brädan till förut. Det gick bra, förutom att jag inte hade några goggles med mig och fick överdoserat saltvatten i munnen hela tiden. Farbröderna kallade sig ”the Icebreakers” och simmar i havet varje morgon klockan halv sju. Jag är välkommen dit, så kanske jag sticker dit någon dag? Först ska jag dock kolla upp om det Alex nämnde om hajvarning i morse stämmer..

 

Nu börjar den seriösa nedräkningen för Queensland, bara två veckor kvar!

 

 

//Pojken med den onda magen (högerfoten har dock reparerat sig!)