Min coordinator Miss DaZylva har varit trevlig mot mig över en månad nu, i motsats till de sura minerna hon visade i början av mitt utbytesår, då hon klagade på oinstoppade skjortor och att jag hade joggingdojjor på mig. Onsdagen den första april gav hon mig en fet farewell-assembly med hela year 10, 11 och 12 (500 pers)! Självklart lyckades elevrepresentaten Shae att få mig att joddla, dock först efter sitt tacktal då hon uppmärksammat erikstämplade saker som pimpeldansen och min numera grönmålade vikingahjälm. Mitt lilla tal om allt från bastubad till Vegemite – som jag slutförde rasten innan – blev också riktigt bra, trots att jag satt och fixade med gylfknappen till byxorna uppe på scen. Random people ställer sig på knä framför mig för att hedra min vistelse och visa sin uppskattning till att jag bidragit med svensk kultur i Australien. De kan vara glada för att jag sticker, och möjligheten att allt är ett stort förstaaprilskämt som planerades de dagar jag var borta i Ayers Rock finns också.

Miss Demster, phys ed-läraren, har också hedrat mig med en idrottslektion där jag bestämmer vad som händer. Jag har redan spikat hockey på en bra plan två tågstationer bort i Moorabbin. Lektionen kommer jag dock att missa eftersom jag är nere vid surfingbeacharna med Outdoor Ed-klassen.

States swimming var, precis som Zones, på MSAC i stan, men denna gången i utomhusbassängen. Vi kom femma i vår medleyrelay, men putsade tiden med 2 sekunder! Mellan varven käkade vi Shapes, de australienska kexen, och spanade in tjejerna som hoppade trampolin. På vägen dit körde vår virriga chaufför fel in på gatan med alla prostituerade, och på vägen hem in i Albert Park, på samma vägar där Melbournes Grand Prix kördes för några helger sedan!

Froken korde rally med skolbussen

Lördagen, söndagen och måndagen (4-6/4) spenderades inne i stan. Jag hade min reentry-orientation i lördags då vi först stack till Queen Victoria markets för lunch och sedan till ett hotell för snack om hur det kommer vara att åka tillbaka till Sverige. Andrew förberedde oss för att ingen kommer att vara intresserad i om hur vi haft det och att det kommer bli lugnt och tråkigt. Han frågade också ut Rickard om bortbrända ögonbryn, tatueringar och kängurujakt. Självklart nekades allt. Sunkgymmet på klubben väntade sedan, där Dave bättrade på min teknik och skänkte mig fyra påsar bröd som hans fru bakat på bageriet. Hot Cross Buns är en höjdare! Jag med familj drog dagen efter in till Queen Victoria markets igen där jag denna gång köpte 60 minikoalor (den typiska souveniren) och en boomerang, som James helsäkert sa var gjord av aboriginen med rosa hår och kostym, trots att det stod ”made in China” på baksidan. Vi drog sedan till kasinot för lunch och rallysimulator, där jag vann efter ett hårt race på Monte Carlo-banan.

Tredje dagen i stan blev med Jenny, Ferdinando och en hel drös andra utbytesstudenter. Vi stack till kakgatan där jag köpte en avlång med hår. Den smakade inget vidare, men jag snyltade cheesecake och chokladtårta av andra och blev nöjd ändå. Vi drog vidare mot Melbournes lilla nöjesfält Luna Park där Fredrico övertalade mig att åka vikingaskeppet mot att han betalade biljetten. Den var inte speciellt bra, men jag bjöd honom på en glass från Cold Rock ändå som tack. Där får man peka ut vad man vill ha i sin glass och de mixar ihop allting. Självklart valde han den största, en takeawaybox för 60 kronor med smakerna kaffe och jordnötssmör. Härlig blandning.. Jag och Giovanni testade våra franskakunskaper (”Wezh, bien un que?”) på några fransyskor i källaren på quiksilverbutiken, men blev tryckta ner i skiten och mobbade på grund av vårt dåliga uttal. I rusningstrafik stack jag hemåt med tåget och blev intryckt i ett hörn. Ingen vidare uppladdning inför mitt första netball game med Mentone Lifesaving där vi förlorade med 5-20. Jag var goalkeeper!

Trots mitt totalfiasko som netballmålvakt bjöd teammate Daniel med mig på en tur ner till Phillip Island för surfing på tisdagen. Billy och den andra snubben med det konstiga namnet hängde också med. Billy gled på riktigt bra i tremetersvågorna, medan jag hängde under ytan den största delen av tiden vi surfade. Billy ägde lika mycket i pingis, men när vi gled på bodyboards nerför den femtio meter långa backen i sand var det jag som gled på bäst, ända ut i vattnet. Mitt i backen voltade Daniel över brädan och bröt halvt nacken medan Billy föll av sin och gled tio meter på den hårda sanden. Det slutade med feta brännmärken utspridda över kroppen. Efteråt firade vi brännmärkena och en random tysk flickas tvåårsdag med barbecue och tårta. Det tackade inte jag nej till och sjöng glatt med i födelsedagssången.

Dagen efter började vi med en överintressant rundvandring av skolan som var öde, eftersom det var påsklov. Livräddarklubben var dock öppen så jag lät bror och far testa sina skills på skikanoterna och livräddarbrädorna samtidigt som mamma bättrade på sin bränna i solskenet. Vi drog vidare ner till Ocean Grove där vi bodde i en loftstuga precis brevid beachen. Uncle Glenn och Wayne lät pappa uppleva den ultimata aussiekulturen med obegränsat tillgång på öl, medan auntie Linda och Julie lockade mamma med shoppingrundor till outletsen i Torquay. Den obligatoriska rundturen till Queenscliff blev av och vi hade provsmakning av både fish & chips och meatpies.

Kangurus pa footballplanen

Kvällen blev succé hemma hos Lars och AnnCharlotte tio minuter bort i Clifton Springs. Höjdpunkten var definitivt laxmackan med importerat svenskt knäckebröd och svensk senap. Några schyssta Gränsforsyxor, made in Gnarsp, inhandlades också, som vi senare gav Wayne och James som tack för att ha tagit hand om problembarnet Erik i de nio månaderna. Efter solnedgången som avnjöts från en toppenutsikt på balkongen blev det ännu mer svenskt, daim! Perfekt uppladdning inför Robs football game där Barwon Heads tröck ner Anglesea rejält och vann med fyrtio poäng. Mitt i matchen studsade några kängurur förvirrat in på planen och hittade inte vägen ut förrän ett par minuter senare då de flydde över en bil för att hoppa vidare. Planen snittade en känguruskit per kvadratmeter och gav en härlig brunfärg på de vita shortsen. Efter matchen fortsatte vi längs Great Ocean Road mot Lorne där vi slog oss ner. Jag, brorsan och Josh surfade i evigheter tills det blev mörkt. Barbequen var färdiggrillad långt innan så det blev kalla korvar till middag.

Annat som hände där nere var mitt spontana kalldopp i solnedgången, extremshopping av billiga kläder i Torquay och de traditionella hänga-hemma-hos-Glenn-för-bbq-och-öl-kvällarna. Det kryddades också med en påskäggsjakt som blev ett totalfiasko för mig. Jag gick stenhårt in i kampen om att hitta flest chokladägg, men slutade på sista plats med åtta. Jess vann med 17. Det var dock inte så synd om mig, nu efter påskhelgen sitter jag med två kilo choklad i form av harar och ägg. Jag kommer att få problem att trycka i mig allt innan jag drar tillbaka till Sverige.

Da family + Steph uppe pa Anzac memorial

Hemma igen blev det släktbarbeque och två turer till city. Vi spanade in St Kilda och kaféerna med överdrivet mycket kakor, anzac memorial som är tillägnat alla aussies som deltog i första världskriget och den botaniska trädgården. På torsdagsmorgonen fortsatte de till Cairns för att uppleva regnskogen och barriärrevet. Mig lämnade de dock hemma för en farvälgrej med närmsta polarna och presentation night på klubben.

Ayers Rock var verkligen en jättejättejättestor sten. Jag och de andra utbytesstudenterna hade görkul, men i konstant 35-45 gradersvärme och sol var det lite stekigt. Fredagmorgonen blev tidig. 4.30 klev jag upp och mindre än en halvtimme senare satt jag och väntade på flygplatsbussen utanför Southland. Flyget till Sydney tog en timme och där mötte jag alla andra nyvakna utbytesstudenter. Efter ännu en till flygresa, denna gång tre timmar, var vi framme i Central Australia. Ayers Rock-flygplatsen var liten och vi blev direkt bortbussade till resorten som fanns där. Vi åt glass i stora lass, kastade rugbyboll och tjuvdoppade fötterna i hotellpolen. Tre timmar senare kom amerikanen Nima, som missat sitt plan, och vi hade en fyratimmars bussresa till campingen i Kings Canyon att se fram emot. Endast ett stopp på en bensinmack mitt ute i ingenstans blev det innan vi kom fram. Campingpoolen var störtskön och vi hängde där tills vår guide med fetaste dialekten fixat spagetti med en rejäl aussieköttfärssås.

Efter att vi blivit jagade av en dingo sov vi en stund och vaknade vid 4.30 dagen efter. Helpumpade gick vi runt Kings Canyon och var inte i mål förrän runt tiotiden. Se en grym utsikt och ta ett skönt bad nere i en källa hann vi i alla fall med under de fem timmarna. Bussturen tillbaka till Ayers Rock med italienaren Giovanni som försökte förbättra sitt uttal på meningarna ”hows your bums for grabs” och ”you’ll be up shits creek without a paddle, mate” var ganska seg. Vi käkade lite och drog oss närmare den stora stenen till ett aborigincenter där vi drev omkring ett par timmar. Vi barbequeade känguru till middag och jag uppgraderade vårt totalfloppade kvällsnöje runt den otända brasan, som var viskleken på olika språk, genom att lära ut reglerna till djungeltelegrafen. Dingona var inte uppe denna kväll så vi kunde sova utan att vara rädda för att bli uppätna.

Vi fick sovmorgon och behövde inte stiga upp förrän klockan fem, för att hinna se soluppgången mot Ayers Rock. Massor med stora tjocka turister hade radat upp sig på campingstolar när vi kom dit, men vår guide Chris visade oss sitt hemliga ställe med grym utsikt. Vi hängde omkring och väntade på att den stora grejen skulle hända, och plötsligt blev hela stenen orange. Det var inte så häftigt som man tror, men jag kan i alla fall säga ”been there, done that”. Efter att vi tagit tusentals foton i olika poser fortsatte vi med huvudattraktionen, att gå runt stenen. Dålig idé tänkte vi efter fem kilometer och två timmar när vi stod mitt i öknen utan vatten med näsborrarna fulla av flugor. Slickningen av stenen var en stämningshöjare och lyckades få oss att kämpa på ytterligare två timmar tills vi nådde bussen. Stenarna tog aldrig slut, utan vi fortsatte till nästa, Kata Tjuta, som bestod av många stora stenar, ingen lika stor som Ayers Rock.

Vid solnedgången radade vi oss upp igen framför Ayers Rock och tog ännu fler foton tillsammans med stenen för att sedan återvända till campen och deppa kring köksbordet tills vi beslutat oss för att sova. Hemresa dagen efter och för att fördriva de fem timmarna vi hade på flygplatsen ägnade jag, Joar, Simon, Ferdinando och Dorian oss åt olika tortyrlekar. Joars rygg blev rödare än aldrig förr och från mina knogar droppade blodet. Ferdinando hade inprintade fingermärken på underarmen och Dorian var utan känsel i vänsterhanden. Tiden flög dock förbi och helt plötsligt satt vi på flyget påväg mot Sydney.

Anslutningsplanet mot Melbourne var försenat med två timmar och tyskan Alina missade sitt plan mot Tasmanien, så vi fick smyga runt på flygplatsen för att fixa hotell och ett nytt flyg till henne. Jag missade också min direktbuss till Cheltenham och fick ta bussen till city med Joar och ta tåget därifrån.

Erik i Ned Kellys bur

En till jordbävning, hajalarm vid grannbeachen och Collingwoodförlust i the grand final av NAB cup är det som hänt sen sist. Wayne har deppat i över en vecka på grund av förlusten och tröstdricker VB, medan Lauren har blivit en stormobbare eftersom det var hennes Geelong Cats som vann. Blodgivningen förra fredagen räddade mig från ännu ett misslyckande på Foodlektionen. Jag fick en anledning till att avbryta mitt pågående crepesförsök där jag förstört fyllningen för att jag inte vispade äggvitan till den blev skummig (skyller på fredagen den 13:e). Miss Ferguson misstänkte ingenting eftersom jag fick en anledning till att skölja ner fyllningen i slasken. På blodcentralen blev jag bestulen på 470 milliliter mörkrött blod som gjorde mig lat det efterkommande dagarna. Trots det fick jag inte vila eftersom vi stack till Euroa och kusin Nat. Hela söndagen ägnade vi åt att följa bankrånaren Ned Kellys fotspår. Han bar riddarplåt och lyckades råna Euroa National Bank på 2000 pund innan han blev infångad och brutalt hängd till döds på Melbourne Jail. Glenrowan, byn brevid, levde helt på turister och allt var uppkallat efter Ned: ”Ned’s pub”, ”Ned’s burger house” och ”Kelly’s country motel”. Den gamla överintresserade farbrorn med skägg som investerat 40 miljoner kronor i en Ned Kelly-teater och som hela tiden påpekade att det inte var en film fanns också där. Jag gick in för 12 dollar och blev lagomt imponerad. Äventyret fortsatte denna helg med besök på Melbourne Old Jail som gjorts om till ett museum. Vi såg platsen där Ned hängdes och alla celler där han och andra kriminella satt. I Melbourne på den tiden räknades man som kriminell även om man var ”dum i huvudet” eller hade försökt begå självmord.

Simningen går fortsatt bra. Har kört extra många laps på Waves och blev extra peppad av farbrorn som sjöng italiensk opera i omklädningsrummet oavbrutet i de tjugo minuterna jag bytte om. Det var både vackert och avslappnande. Zones swimming i fredags var på MSAC, Melbournes största bassäng! Jag, Archie, Andy och Michael kom tvåa i medleylagkappen och kvalificerade oss till states! Jag slutade trea på 50 fjäril, men bara de två första gick vidare. Hursomhelst är det bara att ladda inför lagkappen nästa torsdag, den andra april!

I en timme i söndags irrade jag omkring på en thaimarknad på Federation Square i city. Meningen var att jag skulle träffa italienare, tyskar, en amerikan och en columbian, men det var ingen där. Efter tjugo minuter av planlöst gående ringde jag min utbytesorganisation SCCE för att se var alla var. Hon på andra sidan linan var inte särskilt peppad att hjälpa till så jag fortsatte leta efter utbytesstudenter som inte bar gula plastkepsar och såg ut att komma från Asien. Efter en kvart tröttnade jag på att käka thaimats-smakprover så jag ringde igen och blev den gången ledd till stället där alla gömde sig. Vi hyrde cyklar och trampade på tills vi nådde South Melbourne beach, där alla kitesurfare lekte. Där stoppade vi Red Bull-bilen som bjöd oss på gratis sockerfri energidryck. Förmodligen med ännu fler tillsatser än den vanliga Red Bull. Vi fick i alla fall den energi vi behövde för att trampa vidare till gatan med alla kakbutiker och Luna Park, Melbournes lilla nöjesfält. Efter att vi lämnat tillbaka cyklarna tog vi en spårvagn till St Kilda beach för att bada. Jag och Utah-snubben var först i, men vi lyckades övertala Nat, Nina och Luciano; maccashataren, att vattnet var varmt trots det ruggiga vädret.

Tre dagar kvar tills jag drar norrut mot Ayers Rock! Allt som finns där är tydligen en stor röd sten, men jag är helpumpad ändå! Luciano, en annan italienare och finska Roosa ska också till stenen. Annars flyger jag dit i ovisshet. Det ska vara 25 andra utbytesstudenter där! Jag kommer hem måndag kväll, går fyra dagar i plugget och tar ett tvåveckors påsklov med finfrämmande från Sverige! Efter lovet är det en och en halv vecka kvar av hela äventyret här nere i söder. Tiden går fort, men med tanke på att vegemiteburken är tom och att min nödranson på rummet börjar ta slut… ; ) Nä, jag kör hårt de sista veckorna och njuter av tiden Down Under!

Nu på fredag ska jag ge blod. De som redan har gjort det har skräckslaget berättat om symptomen efteråt, men man får en gratis kaka och det är inget jag tackar nej till. Jag tackar heller inte nej till en halvdags ledighet från plugget.

Fredagskvällen var händelserik. Jag satt oskyldigt i soffan och kollade på matchen mellan Collingwood och Essendon när soffan börjar skaka. Jag vänder mig om för att se om Josh kommit för att störa mig i det intensiva fotbollstittandet, men det är ingen annan än Wayne och James där. Det visade sig att skaket var en jordbävning, 4,8 på richterskalan! ..och Collingwood vann!

Det långa referatet om livräddarkarnivalen Victoria Championship i Ocean Grove för en helg sedan kommer här. Bli inte uttråkad.

Direkt efter plugget förra fredagen fick jag skjuts dit med Ngahinas farsa Dave. Självklart med ett obligatoriskt Maccas-stopp (eller Donken-stopp, hur man nu vill kalla det). Varannan människa här nere kallar mig fortfarande för Donken, så nu har jag TVÅ smeknamn för McDonalds som känns fullt naturliga. Efter 30 minuters köande fick jag tillslut min tredollars McFlurry. Middag hade jag redan käkat (cannelloni med spenat och pinjenötsblandning som man fixat till själv på skolan is the shit). Strax innan solnedgången kom vi fram till livräddarhålan och efter registrering med siffran 19 tatuerat på axeln hjälpte jag till med att sätta upp ett åttamannars dundertält. Strax efteråt kom Maddox och försökte sätta upp sitt mindre fyrmannatält. Det gick inget vidare eftersom solen gått ner och bilens strålkastare var den enda ljuskällan. Det var rangligt och natten blev ett mindre äventyr då vinden slet i tältet så att taket ständigt trycktes mot våra ansikten.

Daniel rusar ut för att rädda Maddox

Här kommer en överseriös berättelse om lördagen den 28:e februari.

Dagen med stort D. Dagen min framtid ska avgöras. Kommer jag att gräma mig resten av livet för att aldrig ha fått tag på en flagga? En bamsemacka med vegemite på lördagsmorgonen ger mig den energi jag behöver. Jag är pumpad som bara den. Bara att rusa upp och fånga det röda plaströret som är nerstucket i sanden 20 meter bort. En seriös uppvärmning med total fokus och sen är det dags. Jag ligger på mage med händerna under hakan och hälarna ihop. ”You are in the starters hands” – ”Heads down” – ”GO!”. En seg uppstigning ger mig direkt underläge och det är över. Tror jag. Alla deltagare har rusat efter de vänstra flaggorna så jag springer till höger och hittar en fri. Jubel från Mentoneteamet – jag har fixat min första flagga någonsin.

Andra heatet. Sju deltagare kvar. Jag är placerad längst bort från domaren. Mannen som rapporterar från det pågående boardracet skriker upphetsat och jag missar första delen av starten. Dags att fokusera, kommer in i startproceduren i sista hundradelen. Slänger mig efter en flagga, men någon hinner före. Wohoo, en ledig flagga bredvid mig, den tar jag!

Sex deltagare kvar. Bästa starten hittills. Slänger mig efter en ledig flagga och ger samtidigt en av motståndarna en fet hockeytackling. Blodet som runnit från pannan in i ögonen på min motståndare gör att han inte kan se. Han krafsar hetsigt efter flaggan, men jag snor den. Enkel match.

Bara fem deltagare kvar. Bra start igen. Störtdyker men någon kommer mellan mig och flaggan. James från Mentone! En hård fight uppstår men jag får ge upp. Åker ut. Mentoneklacken hurrar och några gråter av lycka för att jag äntligen fått komma in i spelet.

Allt kretsade kring flags på lördagsförmiddagen. Jag var riktigt inne i det och var riktigt nöjd med att få tag på en. För att hitta nya mål funderade jag på att köra ett skirace (kanot) på eftermiddagen, men efter en provtur i bamsevågorna och ett antal oplanerade dopp beslutade jag mig för att skippa det och lämna det till de erfarna.

Melonmannen

Evie lämnade oss vid lunch på lördagen och gav huvudansvaret till oansvariga Maddox. Barbeque-middagen fixade jag och James. Våra sönderspräckta korvar och mosburgare fick låga betyg. James fick sparken och jag grillade de sista sista sex burgarna och blev prisad. ”The Swedish Chef”. Efter handstands framför solnedgången och ännu en ditmålad tatuering (svenska flaggan på handen) somnade jag i bakluckan på Maddox bil.

Sovstund i Maddox bil

Det blev en tidig söndagmorgon och jag laddade för mitt Surf Race (simlopp runt bojar) med Weetbix (stora vetekakor man äter i mjölk). Efter att ha stått i enbart speedos i vindigt, kallt och regnigt väder i tio minuter gick starten. Från början till slut var jag sist, men självklart kände man sig nöjd ändå med Mentoneklacken jublandes vid strandkanten. Söndagen blev en kortdag och jag var hemma vid tretiden

Två veckor kvar till Ayers Rock! Inga svenskar förutom jag denna gången, men några schyssta finnar och massor av tyskar! Euroa, där kusin Nat bor, väntar på lördag kväll.

Men plugget suger inte helt. Jag är fortfarande lika exotisk och det finns heaps av roliga människor. Jag har hittat Laurens hus medan hon har kontrat och skaffat ett helt gäng nya stalkers på sin sida som nu vet var jag bor, ”The house with all the Christmas lights”. Vi har äntligen fått ihop ett nytt lag på volleybollen och hade en heldagsturnering igår. En vinst och tre förluster kanske inte låter så imponerande, men det var görskoj och vi blev bättre och bättre hela tiden. Jag blir också bättre och bättre på att stå på händerna. Maddox nere på klubben har utmanat mig på push up handstands och på torsdag måste det klaffa. Några armhävningar medan jag står på händerna blir det nog inte, men förhoppningsvis håller jag balansen mer än tre sekunder som jag hittills fixat!

Hajarna har gått i ide den senaste tiden, men maneterna har vaknat till liv! Under mitt kvällssim igår körde jag rakt över en bjässe typ dubbelt så stort som min skalle. Adrenalinet började pumpa och jag sparkade till den med smalbenet som just nu kliar lite lätt. Hundrafemtio meter från land vill man inte bli bränd av en manet, men enligt livräddarveteranen Paul var den inte giftig. I fredags såg jag nästan en stingrocka. Vattnet var extra klart och under simturen vid en av bojarna fick simpolare Colin syn på en, dock på fyra meters djup så chansen att bli stungen var minimal. Jag kunde inte se den, men jag var i alla fall där ; )

46-gradersvärmen slogs ner av en kallfront som nästan gjorde mig förkyld. Hur ska jag klara av Sverige när 20 grader kyler ner mig? Kallvädret är bra för skogsbränderna som härjar. I helgen var Cheltenham helt disigt av rök som blåst hit, men bränderna är en bit bort och kommer inte att nå hit. Det är insamligar överallt för alla de som blivit hemlösa (var för några dagar sedan över 7000) och alla lider med dem som dött (runt 200). I skolan har vi prylinsamlingar för brandoffren och idag är det Casual Clothes day som vi måste betala minst två dollar för som går till branden.

Jag tog Josh och Steph till det gigantiska State Library i city i söndags. De har lagrat gamla tidningar upp till 250 år gamla, så man kan läsa om historiska händelser som Boston Tea Party dag för dag som det stod i tidningen på den tiden. Jag och Steph fetstuderade annonser om ”moderna” symaskiner och guldgrävning på 1800-talet medan Josh hängde i tevespelsrummet och nötte ut playstationkontrollerna.

Helgen är fullbokad av ungdomskväll nere på klubben på fredag, födelsedagskalas för auntie Sue där jag fotograferar på lördag och livräddarpatrull på söndag. Denna vecka börjar frukostarna på skolan igen – med gratis Vegemite! Wohoo!

..och snart är det Vasaloppet där hemma, som jag skulle ha åkt. Du får åka de nio milen ensam i år igen Elias!

Det är bara några nederlag som drar ner upplevelsen att vara tillbaka i skolan. Annars är det ganska bra. Lauren har tydligen stalkat mig under sommaren, så nu stalkar jag tillbaka och försöker hitta hennes hus. Huset med palmträdet. Tydligen gick jag förbi det en dag då hon stod i vardagsrumsfönstret. Jag måste lära mig att stalka i hemlighet. Men först ska jag lära mig laga lasagne på första dubbellektionen idag!

Antalet livräddarmänniskor som jag aldrig sett förut men som kommer fram och snackar har dramatiskt ökat. Tydligen håller de uppsikt på mig även från andra klubbar, men det kan inte bero på att jag är en mästare i flags. För det är jag inte. Karnivalen i söndags blev ett stort misslyckande eftersom jag deltog i färre grenar än antalet gånger jag stack till Donken. Tvåkilometersloppen missade jag på grund av ett toalettbesök och vågorna var sex-åtta fot höga så jag beslutade att inte simma de femhundra meterna. Flags gick riktigt dåligt. Jag blev inte diskad och det är i och för sig ett stort framsteg, men att ramla två meter efter man startat är inte särskilt bra. Nästa chans jag får att fånga en pinne nerstucken i sanden blir sista helgen i februari. Då är det nere i Ocean Grove och då är det State Champs. Låter stort.

Fram till dess ska jag hinna med vattenskidåkning med Ros (jepp mamma, din polare på Expancel), ett stort kalas, surfing i Torquay, en livräddarpatrull, eventuellt en basketmatch mellan de båda Melbournelagen (som ligger etta och tvåa i serien!) och en tredagarsutflykt till nationalparken Wilson’s Prom med Outdoor Ed.

Det fanns gott om ormar på Australia Zoo utanför Brisbane

Helgen för två veckor sedan var en höjdare – bokstavligt talat! Jag stack iväg med kusin Corey och hans familj till the Grampians – en stor bergskedja – och Ballarat. Efter att ha stigit upp fem på lördagsmorgonen och suttit i bilen i tre timmar kom vi fram till Halls Gap, en liten by precis nedanför huvudattraktionen the Grampians. Där skaffade vi lite info och tog sedan bilen upp en bit på berget för att mjukstarta med vad vi trodde var en tjugominuters promenad. Det blev en tvåtimmars bestigning till toppen utan vatten i svettiga mjukisbrallor! Utsikten var fin, till och med auntie Tracey, som klagade mest på vägen upp, tyckte att det var värt. Vi fortsatte till MacKenzie Falls, som trots samma namn som min värdfamilj inte har något med dem att göra. ”We never get rid of those bloody MacKenzies” – Uncle Mark

Nicky, Corey och jag på toppen!

Övernattning blev det på Marks block. Femstjärnig camping mitt ute i ingenstans med mjuk säng i husvagn, teve, dusch/toalett och andra lyxigheter. Kvällen spenderades under stjärnorna framför en skön brasa. Jag fick en schysst lektion i australienska stjärntecken, så om någon frågar om ”The Southern Cross” eller ”The Frying Pan” är det jag som är först att peka ut dem!

Helgen hade guldkant och på söndagen slutförde vi turen för turister genom byn som inte längre var någon by utan bara bush. Efter att några kängurus joinat oss vid sidan av vägen för en stund fortsatte vi till Ballarat för riktig guldgrävarkänsla. Jag gick in på Sovereign Hill som 15-åring för att få billigare biljett och med Marks tillägg ”he’s from Sweden” fungerade det utmärkt. Väl inne på området fick vi se hur en halvmiljonkronors-guldtacka producerades och åka tåg ner i underjorden för att se hur det hårda livet som guldgrävare var. Mina guldvaskarskills var inget att skryta med, två guldkorn på ca 0,1’0,1 millimeter var det enda jag hittade.

Tio timmar efter att jag kommit hem på söndagskvällen stack jag och familjen iväg med morgonflyget till Surfers Paradise utanför Brisbane! Första dagen blev en slappardag med cruising i vår grodgröna Holden och en tur till beachen. De följande tre dagarna körde vi stenhårt på nöjesparker. På Movie World irrade Snurre Sprätt och hans polare omkring och roade Steph medan James och jag maratonåkte Superman-rollercoastern för att få valuta för pengarna. Några uppoffringar för att tillfredsställa Steph och Josh fick vi göra. Båtturen i jakt på Daffy Anka och svängen till barnlandet var dock inte så farliga.

Fin frisyr efter Superman-rollercoastern

Besöket på Dreamworld blev lite annorlunda då jag träffade Jenny och hennes värdfamilj i entrén. Hur stor chans är det, tusentals kilometer från Melbourne? Köerna var görlånga, men med supertamagochin, som vi pröjsade sju dollar extra för fick vi hoppa de flesta köer. Mest värt på hela veckan (bubblare: racerfläkten ovanför min säng), eftersom vi hann med dubbelt så många åkturer mot vad vi skulle hunnit. Roligast var racet i vattenvärlden där jag ägde småbarnen och vann varje gång. Mördarruschkanan var också bra, trots att jag nästan avled när jag föll av min gummiring och åkte baklänges på rygg nerför dödsfallet. Livräddaren nedanför gav mig en arg blick och trodde jag gjorde det med flit.

Bamseormen

Australia Zoo, där Steve Irwin hängde omkring förut, var riktigt stort och hade heaps av krokodiler som låg och väntade på att besökarna skulle luta sig lite för mycket över skyddsräcket. Vi såg en stor show med elefanter, krokodiler, fåglar och ormar som leddes av Stewes barn och fru. Krokodilskötarna såg riktigt rädda ut när de försökte få ut krokodilen på scen, men Steve’s fru var en dunderkvinna och blinkade inte ens när krokon högg råttor ur hennes hand. Jag är numera medlem av den minoritet som har matat en elefant med vattenmelon direkt från handen. Handen blev skitig och Sabu tog nästan kameran på köpet. Elefantskötaren tittade på mig med onda ögon. Andra djur vi såg var koalorna som känns ganska standard och en dromedar som de kallade kamel, även fast den bara hade en puckel.

Standardkoalan

Vi såg också en häst. I bakluckan på en bil.

Stranden var skitfin, men såklart blev det ingen surfing. Min värdfamilj är inga surfare helt enkelt. Ett snabbt femminutersdopp som mest bestod av att rädda Steph från ripsen var det enda jag hade att göra med havet på hela veckan.

Beachen i Surfers Paradise

Förutom det blågula IKEA:t, att vi bodde i knarkarkvarteren, att vi åt burgare varje dag (jag varierade dock med kebab, falafel, nudlar och kyckling), att vi köade för specialglassarna på ”Cold Rock” i en halvtimme (bästa kombinationen – vitchokladglass med hallon och macademianötter) och att vi helt random träffade göteborgare som James kände finns det inte så mycket mer att nämna. Det var en trevlig resa.

Vi kom hem vid halvtid av Australia Day (26 januari) och det var festligheter nere vid klubben, så jag stack dit. Jag har fått proffstips om hur man paddlar kanoterna där nere och hur man håller balansen på livräddarbrädorna så jag blir bättre och bättre. Ikväll är det träning och då ska jag finslipa formen inför min tredje carnival på söndag – då jag inte ska bli diskad i varannan gren jag deltar i.

I onsdags var jag med tysken Max och såg tre kvartsfinaler av Aussie Open. De första en och en halv i solsken och 41 grader innan de kom på genidraget att stänga taket. Jag har aldrig lökat så mycket utan att behöva anstränga mig. Tre liter vatten, två autografer (fjärdeseedade Dementieva och femteseedade Tsonga) och mycket klappande blev det under dagen. Ryskan Dementieva vann över en spanjorska, Serena Williams vann över en ryska och spanjoren Verdasco vann över Tsonga. Tanten brevid mig berättade allt hon lärt sig om tennis sedan hon började titta som barn och åtta timmar senare då vi lämnade Rod Laver Arena hade jag också full koll.

Jo-Wilfred Tsonga var på autografhumör

Just nu är jag lite skadedrabbad. De öppna köttsåren på fötterna från livräddarbrädorna har precis läkt ihop efter två veckor medan jag fortfarande väntar på att såren på mina armbågar från ruschkanan ska sluta smärta. De sista dagarna av sommarlovet (börjar på måndag) spenderas i aircon-områden, i poolen och på beachen eftersom temperaturen där ute inte är någonting för svenskar. De senaste fyra dagarna har varit upp mot 43 grader och idag ska också vara runt 40. Till helgen kan man börja röra på sig igen då det sjunker till 30.

Heta hälsningar

//Ormtjusaren

Erik vaknar upp en lördagsmorgon och möter en sol som strålar genom sovrumsfönstret. Eftersom han inte har något planerat för dagen beslutar han sig för att sticka ner till klubben och göra en extra patrull för att kompensera den han missar när han sticker till Queensland nästa vecka. Påväg till stranden köper han lite frukt och några mackor för att ha något att äta de kommande timmarna. Patrullen börjar lugnt och efter två timmar beslutar Erik sig för att ta en simtur mellan bojarna. Jane och Colin är också sugna på att simma, så de följer med. Vågorna är ganska höga idag och Erik sväljer som vanligt en hel del överdoserat saltvatten. Simturen är dock lugn och vid en vilopaus efter 1000 meter vid den andra bojen är Erik extra glad av alla endorfiner och drar till med ett trevligt skämt. ”Did you see any sharks?”, frågar han med ett leende till sina simkompisar. De ler tillbaka, chansen att stöta på en haj är ju ungefär en på femhundratusen… Simturen tillbaka till stranden blir ett hårt race, men Erik kommer inte sist och slipper koka kaffet. Strax efter fyra, en timme efter simturen, sticker patrullkapten Scott ut med IRB:n (gummibåten) för att säga åt några kitesurfare att åka lite längre ut så att de inte stör badarna.

..och det är här hajen kommer in i leken. Kitesurfaren kommer istället in till Scott och berättar att han spanat in en tvåmeters haj ungefär femtio meter från stranden! Jag befann mig i radiorummet som Scott direkt rapporterade till och för första gången i historien tryckte vi igång det igenrostade hajlarmet. Jag fick i uppgift att se till att folk tog sig upp ur vattnet, vilket inte var det lättaste. Förutom att ingen förstod vad ”shark” betyder med svenskdialekt (Aussiena vill höra ”schaaaak”), var det några som hängde riktigt långt ut och inte fattade vad som stod på. Men efter lite skrik lyckades jag rädda alla badare. Den flygande hajletarpatrullen kom efter några minuter och modiga Lee stack ut i IRB:n för att leta reda på fisken. Det enda de kunde se var några sälar, men enligt kiteboardsurfaren var det helt säkert en haj där ute också. Det blev i alla fall mycket action och hajalarmet stängdes inte av förrän 40 minuter senare, lika länge som Daisy stått och hållit upp hajflaggan vid strandkanten.

..och jag lovar att aldrig mer skämta om hajar.

Det blev mycket prat med folk efter hajen och skönast var sjuttioåriga Rusty som började spontansnacka med mig. Förutom att han älskade svenska tjejer berättade han om när han var livräddare på femtiotalet då det inte fanns några hajalarm eller hajflaggor. Stranden där han räddade liv verkar varit full av action. Hajar fanns tydligen överallt och ripsen drog ut folk i oceanen titt som tätt, men han brottade ner fiskarna och hämtade tillbaka de ivägflutna människorna. En hård farbror den där Rusty.

Söndagen blev också full av livräddning, men då nere vid karnivalen i Anglesea. Det blev en ruskigt tidig morgon (4.30), men när vi väl kom fram vid åttatiden blev det riktigt bra. Av de typ tjugo olika grenarna deltog jag i fyra, alltså tre fler än förra gången, men eftersom jag blev diskad i två kanske det inte riktigt räknas. Simloppet kändes bättre den här gången och jag har förbättrat inandningen så att jag inte sväljer alltför mycket vatten i vågorna. Hela gänget (inklusive mig), utom en person, simmade dock runt fel bojar och blev diskade. Fånga-pinne-sprinten blev jag också diskad i. Man ligger på mage ungefär åtta pers i rad och ska resa sig upp så snabbt som möjligt när domaren visslar och springa trettio meter för att fånga en pinne. Den som blir utan pinne förlorar, sen fortsätter det så tills det finns en deltagare kvar. Mitt race slutade snabbt. Innan domaren blåste i pipan kom han fram till mig och sa att mina händer inte rörde varandra tillräckligt mycket som de tydligen måste göra när man ligger i startposition innan racet. Så det blev bara att kliva upp och inte deltaga. Som tur var hade redan halva startfältet diskats före mig så jag var inte ensam. Tvåkilometersloppet jag sprang gick i alla fall bra 1700 meter tills jag blev omsprungen av en tjej och kände att det inte var någon idé att leva längre. Bara för det sprang min värsta fiende Daniel också om mig med 200 meter kvar. Under sprintstafetten samarbetade vi med Chris och Jordan med nådde inga höjdarresultat. Efter en höjdardag på beachen stack vi såklart till Mackerz, eller Donken som jag fått dem att säga. Jag tror att de gillar det namnet bättre. Tillbaka på klubben fick jag höra att det varit delfiner vid stranden. Synd att man missade dem, men man kan ju inte få se allt..

I torsdags stack Jenny och jag iväg till lilla Beaufort, men trots att vi reste längre än vad vi var där kändes det bra. Även fast lunch 45 minuter, gå 45 minuter och spela Wii 1½ timme inte låter särskilt välspenderat. Rickard från Linköping hade ett toppenbra liv därborta. Han kände varenda en vi mötte på gatan och bodde i en husvagn, det klassiska countrylivet.

Jag och James har huset för oss själva den här veckan medan resten av familjen slappar i Inverloch, som jag inte vet var det ligger. I morse spelade vi en runda golf och äntligen har jag nästan nått mitt delmål: att gå en 18-hålsrunda på 100 slag. Eftersom de lagt ner de sista nio hålen blev det bara 9 på femtio slag, men imorrn ska vi gå nio gånger två och då ska jag fixa det! Tre par och två bogeys kändes riktigt bra, sedan ägde jag James på Wii-golf också.

På måndag smäller det, då drar vi till Gold Coast utanför Brisbane i Queensland. Förutom en riktigt tidig morgon för att hinna med planet blir det nöjesparker, Australia Zoo (Steve Irvings) och bad i de varma vattnet. Hemkomsten blir en vecka senare på Australia Day (26 januari)!

Förhoppningsvis drar jag ner till Ocean Grove imorrn igen för att se om jag kan få en ny chans på surfingen, men jag förväntar mig inte för mycket. Har kartlagt alla besökta platser i Australien också, känns som jag gjort ett ganska bra jobb hittills! Större bilder finns på Flickr!

Här-har-jag-varit-karta

Här-har-jag-varit-karta 2

//The shark slaughter