Igår lanserades 30-gradersvärmen!

Skolan är tillbaka och lärarna goes mad när det gäller läxor. Jag försöker ständigt ignorera så mycket som möjligt i högsta möjliga grad utan att få E. Hittills har det fungerat bra med motsatt effekt mot vad jag förutspått. Terminsrapporten visade att jag ligger på plus när det gäller visual communication, studio art och geografi. Säger det något om att jag borde blivit estet eller samhällare istället? Physical education, engelska och media är jag medelbra på. Engelskan har blivit riktigt intressant efter att vi lämnat MacBeth. Mitt treminuterstal om pojk- och flickskolor blev en succé efter att jag gått in för att lära mig det utantill och just nu spenderar vi lektionerna åt att analysera frekvenser ur ”About a boy”.

 

I lördags tog jag tåget tillsammans med Jenny och några andra utbytesstudenter till en farm utanför Castlemaine. Det var en höjdare och jag fick två taxichaffisar att berätta deras livshistoria medan de skjutsade oss från tågstationen. Visste ni till exempel att var tjugonde person i byn, inklusive en av chaffisarna, jobbar på den lokala korvfabriken? På farmen red vi häst och jag var förste som tog sig an den fartfyllda turen i inhägnaden. Efteråt fick vi se lite action när Louise, som är från Göteborg, hoppade hinder. Vi käkade också barbecue och läskigt färgglada icy poles innan vi stack in till byn för att spana in lite guldgrävarkultur och ta tåget hem igen. Louises countrysyrra är också värd att nämnas eftersom hon roade oss genom att leka rebell.

Vackert, eller hur?

Jag kom hem från landet vid åttatiden och käkade en kolhydratmiddag för att ladda till Melbourne maratons 10-kilometersfunrun. Det blev en tidig söndagmorgon, men Wayne gjorde mig sällskap till frukostbordet eftersom han skulle iväg och se bilracing tillsammans med sin brorsa Mick. Jag var också välkommen om jag inte sprungit. För att min just tillfrisknade fot inte skulle pajja tejpade jag den, och det gjorde susen! Jag var snabbast av alla som sprang med skolan, även fast min tid blev lite över 46 minuter, en minut sämre än förra loppet. Det finns dock mycket att skylla försämringen på, bland annat var temperaturen runt 28 grader, 10 grader varmare än mitt Nike Human Race. Dessutom slösade jag lite tid på målrakan genom att spexa lite inför publiken och höja applådvolymen några decibel. Efteråt gick jag omkring i min massproducerade medalj och samlade gratisprylar som sponsorerna delade ut, inklusive ett VIP-medlemskap i The Coffee Club värt 25 dollar. När jag kom hem firade jag med bio tillsammans med James och Josh och stack sedan till läkemedelsbutiken för att köpa en salva och plåster för skavsåren tejpen gav. Vill ni spana in mitt resultat kan ni gå in på www.melbournemarathon.com.au, startnumret är 19828.

 

Den här veckan började intressant med ett besök på skolans filosofiklubb. Organisationen har sagt att man ska prova på så mycket som möjligt, så varför inte. Det var en riktigt djup diskussion och det snackades om vad som är verklighet och sanning. Det blev lite halvflummigt och jag kände mig inte riktigt bekväm med att vara där. Som tur var hade jag Matt brevid mig som inte heller var någon filosof, så vi skapade en egen diskussion om donuts, ett intresse som låg oss båda varmt om hjärtat. På vägen hem från skolan stannade jag för en pratstund med greken Spiros (Flexis) och hans vän George från Kroatien. George beklagade sig hela tiden på hur dåligt ställt han hade det och beskrev Sverige som landet där alla har det toppen. Gubbarna är dock roliga att snacka med, även fast jag skulle behöva lära mig grekiska och kroatiska för att förstå allt de säger.

 

Nedräkningen för livräddningen har hållit på riktigt länge nu, men börjar nå sitt slut. På torsdag är det jag som drar på mig speedosar och spänner musklerna på stranden. Riktigt så kanske det inte blir, men vi ska i alla fall läsa teori om hur man gör det på bästa sätt! Min skäggodling har också börjat inför James halloweenparty, då jag ska leka viking!

 

 

//Erik Hasselhoff

Dödsryck

Sista dagen på lovet och jag sitter och hetspluggar för att hinna färdigt med alla holiday homeworks : ) Mitt tal om single-sex schools är nästan färdigt och sedan är det bara ett träningsprogram som ska förberedas! Bara att hoppas att ägg-och-bacon-frukosten från imorse sitter i ett tag så att pluggenergin inte tar slut. Dagen har gått fort hittills, vi upptäckte imorse att det är daylight-savings (som det kallas här) vilket gjorde att min morgonpigga klockan-nio-uppstigning helt plötsligt blev till klockan tio. Eftersom ni i Sverige ställer tillbaka klockan (för det blir väl så?) så är nu tidsskillnaden tio timmar istället för tidigare åtta, vilket betyder att jag måste invadera Joshs sovrum klockan nio för att kunna flumma på msn under NV3B:s lunchrast.

 

Igår hade vi en heldag hos mitt kusinbarn Jayla som firade ett år! Ingen barbecue, vilket var lite förvånande, men någon sorts stek bjöds vi i alla fall på. Förutom att fotografera födelsedagsbarnet när hon smaskade tårta hängde jag ute på bakgården med småpojkarna och sparkade basketboll. Det handlade hela tiden om att inte träffa skithögarna som hunden Lucky lagt överallt, vilket jag lyckades riktigt bra med. Annat var det med tioåringarna Toby och C(nånting) som hade lite problem med siktet och lyckades göra bollen brun. Jag försökte hela tiden hitta undanflykter till att inte sparka den bruna bollen men det var tufft att se deras besvikna miner, så jag lade beslag på lite tårtrester som fick dem på andra tankar. Mina tyskakunskaper gjorde också nytta och jag lyckades faktiskt konversera med Ralphie från Österrike och berätta för honom att jag varit där innan jag flög vidare till Australien. Han breddade dessutom mitt tyska ordförråd med några mer eller mindre användbara fraser.

 

De senaste två veckorna har varit toppen, den dåliga tillgången till internet har dock gjort det lite öde här på bloggen. Hawthorn blev australienska mästare i footie, vilket firades med barbecue förra lördagen hos Alex. Vi bettade två dollar var och jag var riktigt nära att kamma hem det tolvdubba, saknades dock ett mål från motståndarna Geelong för att det skulle bli verklighet. Mellan perioderna sparkade vi boll, det är inte lätt om man kommer från Sverige och är van med runda saker, här är den oval och måste sparkas på ett visst sätt. Det är också helt okej att hänga ute på parkeringen när man kickar boll, ingen bryr sig om bucklor på bilen.

Birds on zoo

Dagen efter finalen stack vi ner till Ocean Grove (flashigt namn) hos min morbror Glenn och hans fru Linda, där jag och Steph spenderat denna vecka. Glenn stack dock till Queensland för att jobba när vi kom så det var bara Linda och mina kusiner Rob och Jess som var där. Surfingstranden är bara en kilometer från deras hem och jag stack dit varje dag, någon surfing blev det dock inte eftersom vattnet var lite halvkallt och Rob jobbade. Kring jul ska han visa mig hur man fångar vågorna! Det blev fullt av äventyr ändå! Linda skjutsade mig vart jag ville och efter första dan hade vi kryssat av alla factory outlets i Torquay. Ett område fullt med surfingbutiker (typ 15 stycken!) där man kan fynda surfshorts, flipflops och t-shirts. Jag gick därifrån med ett par färgglada och randiga shorts och två schyssta t-shirts (Life is too short. Don’t waste it, go surf!). Efteråt firade vi med en ischoklad på Gloria Jean’s coffee, som verkligen behövdes eftersom solen stekte och temperaturen var runt 30. Det är fortfarande vår här men för mig är det midsommarvärme, det varierar dock en del då det kan vara 15 grader ena dagen och 30 den andra. Andra saker jag upplevde därnere var aborgincentret, där jag träffade på några emus (emu i plural?) och köpte en boomerang! Känns som ett måste för att bli en äkta aussie! Vi stack också till ett litet zoo och spanade in typ alla australienska djur. Kängurusar, wombats (en stor bäver utan svans), kokkaburror och dingos. Jag klappade också en koala, det mjukaste och gosigaste djuret hittills! Den var riktigt lugn också, det berodde enligt Linda på att koalor ständigt är höga på grund av eucalyptusbladen de käkar.

 

En av kvällarna stack jag och Rob till den lokala puben för att käka kyckling med hans surfpolare, en ritual de genomför en gång i veckan eftersom det är extra billigt varje tisdag (mat + dricka 10 dollar = 60 svenska). Den tid jag hade över gick åt till hundvalpen Persie som de fick hem på tisdagen. Det är en Pug (svensk översättning?) som hängde efter mina fötter hela tiden. Vi stack hem på torsdagen, men innan det gav Rob mig tre av hans våtdräkter (långärmad, kortärmad och utan ärmar!) som jag kan använda när jag livräddar, vilket betyder att jag slipper lägga ut 200 dollar på en ny!

 

Under fredagen stack jag och Jenny till IKEA för att tugga köttbullar och potatismos. Snubben före oss i kön var en skön typ som lyckades lista ut att jag var från Sverige via min dialekt. Han sa att jag lät som ”the Swedish chef” i Mupparna. Jenny undrade om jag tog det som en komplimang, klart jag gjorde! : ) Vi stack sedan till svenskshoppen på IKEA, riktigt imponerande! Ballerinakex för en dollar, sex svenska, och nästan allt man behöver för en svensk matupplevelse. Det enda jag saknade var surströmmingen, som förmodligen stoppats i tullen på grund av lukten. Efter att beslutsångesten släppt hade jag följande i min gröna ”A taste of Sweden”-kasse: knäckebröd, Kalles kaviar, Marabou choklad, glögg och pepparkakor. Jag hade kunnat slösat dollar på senapssill, lingonsylt, småkakor, dillchips och aladdinchoklad också, men det får bli en annan gång. Nu ska jag bara få Wayne att vänja sig med kaviar, hans första möte med den blåa tuben var inte särskilt lyckat..

Till helgen väntar hästridning på en farm ute i bushen och The Coffee Clubs 10-kilometerslopp, som jag inte är speciellt taggad inför eftersom jag har varit förkyld och har lite probs med foten, inget jätteallvarligt dock! Annat intressant är att Josh klippt håret och att han börjar slava på Donken i morgon. Heaps of nya bilder på Flickr också och missa inte inlägget här nedanför som jag skrev för ett tag sedan.

 

 

//The Swedish Chef

Swedish stuff

..och det här hände för två veckor sedan:

Nick Carter och jag – lika som bär? Enligt damen som trängde sig före mig i kön på newsagencybutiken för att fråga biträdet vad hon kunde få för en dollar och 50 cent är det så. Hon rabblade också en massa annat intressant som jag borde noterat. Andra aktuella personer är Spiros (flexis har äntligen fått ett riktigt namn!) som jag för första gången i fredags hade en helintervju med. Solen strålade och jag hade inget annat för mig så jag satte mig ner på räcket vid vägen och hade en pratstund med honom och en annan farbror. Det visade sig att han är invandrare precis som jag, från Grekland, och kom hit för att tjäna pengar. Jag fick också reda på att Ingemar Johansson, vår svenska boxarhjälte, bott i ett flådigt hus i Mentone (ett stenkast härifrån) innan jag kom hit. Jag kanske såg det häromdagen. Vi hade en ledig dag från skolan och jag bestämde mig för att hitta beachen där jag ska spendera min sommar. Den var en trekilometers promenad bort, och efter en sån ansträngning bestämde jag mig för att köpa glass. Tyvärr är det samma gamla glassar som i Sverige, GB heter dock Streets här, så det blev ingen glasskulturchock. Stranden var iallafall riktigt fin, enligt mig. Aussierna här säger att man ska söka sig tre-fyra tågstationer bort för att hitta ett ställe värt att sola på. Det fanns också lite bush ovanför stranden, så jag genomförde min första bushwalk och lekte lite ornitolog på samma gång. Fåglarna är annorlunda här nere. Den vanligaste är en inverterad skata, men det finns också helblåa fåglar och papegojliknande saker som jag bara sett på tv förut.

 

Förra söndagen blev en höjdare, vi utforskade Melbourne museum med organisationen! Gruppen jag och Jenny skulle hänga på var dock svåra att hitta, och det var först efter att vi irrat igenom regnskogen och akvariet som vi fick reda på, via telefon, att de befann sig i biosalongen. Det var dock bra eftersom vi blev insläppta gratis av en tjej i personalen, som visade sig ha en kille från Göteborg som lärt henne snacka svenska Filmen var usel, den handlade om djur i Afrika och hade 3D-effekter, men de märktes knappt och det var därför jag var glad att jag slapp betala 14 dollar för inträde. Resten av dagen studerade vi aborginernas historia och annan australiensk kultur. Själklart hade de deras favoritracinghäst Phar Lap uppstoppad för allmän beskådan. Hästkapplöpning är riktigt stort här nere och Phar Lap var en häst som utklassade alla när han tävlade någon gång under första halvan av 1900-talet. När de fraktade honom till USA blev han förgiftad av en konkurrent som stoppat något olämpligt i hans foder, men tack vare det blev han ihågkommen som en legend! Det som förgyllde söndagen var att Jenny smugglade knäckebröd från IKEA till mig, så den här veckan har jag haft svenskstunder med Leksandsknäcke och vegemite (fungerar till allt!).

 

Jag fegade ur när det gällde halvmara och gick istället in för ett 10-kilometerslopp den 12:e oktober. Det är tillsammans med tiorna på skolan och förhoppningsvis kommer jag att vara snabbare än några av småpojkarna. Målet är 42 minuter, men det är mest för att vara säker på att jag kommer under 45 ;D Min baywatchdröm kommer också allt närmare! Jag har anmält mig till en sjuveckorskurs som startar den 16:e oktober och innebär att jag får patrullera stränderna efteråt! Nu måste jag bara fixa fram speedos och en våtdräkt, för vattnet är inte mer än 17 grader just nu, och enligt grannen rätt över vägen blir det inte mer än 20!

 

Jag är inne på min tredje dag på lovet idag. Igår firade vi ledigheten med att sticka till Melbourne show. Jordbrukare och hunduppfödare tillsammans med trädhuggare gör om vem som har de bästa djuren och vem som hugger ved snabbast. Självklart hade de spejsat till det med matprovsmakning, karuseller och showbags. Showbagsen innehåller olika prylar (mest skitsaker) som folk köper för att det är billigare än om man köper i affären. Vi var i en stor hall och det var total hysteri och riktigt trångt. Själv kom jag ut med en påse choklad för 10 dollar, medan resten av familjen köpte minst 15 påsar innehållande olika saker, mest godis. Inne i en annan av hallarna visade de upp hundvalpar i akvarieliknande burar, de sov mest men det var riktigt synd om dem om de ska ligga stilla där i de 10 dagar showen håller på. Mest synd var det dock om griskultingarna och smågetterna som folk gick in till för att klappa. Det var smockfullt och om jag hade varit en av grisarna hade jag haft rejäl panik. För att förtränga hur djuren behandlades gick vi vidare till hallen med provsmakning där vi sicksackade genom båsen för att se till att vi inte missade något. Där träffade vi också på potatismannen som verkligen gillade att snacka pärer. Vi stack hem vid sjutiden till Wayne som lagat spaghetti med köttfärssås.

 

Just nu råder total fotbollshysteri eftersom det är the grand final nu på lördag, Australiens motsvarighet till Super Bowl. Hawthorn möter Geelong, tyvärr är inte Collingwood med i leken längre eftersom de förlorade för en vecka sedan mot St Kilda Saints, som alla andra här i området älskar (inklusive hon som snackar i högtalarna på skolan och sjöng ”when the saints go marching in” minst en gång om dagen förra veckan). Som tur är har jag Timrå där hemma som jag har hört knäckte HV71 totalt (stackars Kenta). Idag har varit en regnig och tråkig dag, men imorrn blir det Southland med Zvone och nångång framöver ska jag och Jenny till IKEA för att inhandla lite svensk kaviar med mera och eventuellt utforska något nytt ställe i centrum!

 

 

//Nick Carter

Erik och den helautomatiska toaletten

Livet förfaller just nu, efter ett UNDERKÄNT på senaste skrivningen i physical education (finns naturligtvis en friande förklaring) och min första KVARSITTNING i karriären. Mr Mathews (en bullshit enligt favoritgrannen Gerald) sa redan innan provet att det inte spelade någon roll vad jag och Zvone (kroat-tysk soccertalang) presterade eftersom vi inte var där när den första halvan av provet gicks igenom. Jag försöker hitta ursäkter till kvarsittningen, men det finns tyvärr inga. Min sleepin för två veckor straffade sig, och jag fick spendera 48 minuter i study centret efter att alla andra gått hem. Julie och Wayne skrattade först när jag visade den gula lappen som skulle skrivas under men hotade sedan med pisk efter middagen.

 

För att hålla humöret uppe i den tuffa vardagen försöker jag uppmärksamma de små detaljerna som gör livet ljusare, den helautomatiska toaletten är ett praktexempel. Jag upptäckte den i söndags då jag invigde min nya löprunda i det tills dess outforskade Cheltenham Park. Jag stod där med en dollar och var beredd för att betala mitt toalettbesök, men till min förvåning var det bara att trycka på en knapp för att få den futuristiska dörren att glida åt sidan. Först trodde jag att jag stod i en rymdstation, men när jag läst instruktionerna förstod jag att jag kommit rätt. Dörren stängdes efter mig och trevlig musik började strömma ut från högtalarna i taket. Enligt den stora varningsskylten hade jag tio minuter på mig tills dörren skulle öppnas igen och något pinsamt kunde hända. Skylten rekommenderade också att utrymma båset så fort som möjligt om larmet skulle gå, för då startade självrengöringen (vatten spolas på väggar och golv). Toapappret matades ut i perfekt längd genom att trycka på en knapp, och för att tvåla, skölja och torka händerna var det rörelsesensorer som gällde. Samtidigt som man tvättade händerna spolade toaletten automatiskt. Efter besöket gick jag nöjd ut därifrån och fortsatte min löprunda som bestod av tio sexminutersvarv runt parken, Nu har jag alltså föremål nummer två på min importera-till-Sverige-lista (nummer ett = vegemite).

 

I lördags skaffade jag mig min första aussiefrisyr för en kostnad av 20 dollar. Frisören totalsågade sin svenska kollega och uppmärksammade alla fel i min gamla frisyr. Hon var dock trevlig, men när jag försökte beskriva hur min nya frisyr skulle vara blev det svårt att hitta de rätta adjektiven, så jag lade allt ansvar i hennes händer. Självklart kom den oundvikliga kommentaren om mitt ofärgade blonda hår..

 

Förra veckan förgylldes också med en geografiexkursion runt Melbourne. Jag och Megan hade ett mycket bra samarbete och lyckades kartlägga husens utseende i tre olika delar av staden. Den första var Waterways, en ny förort med många moderna villor och en stor sjö mitt i smeten. Sedan fortsatte vi mot centrum och stannade i Middle Park, där alla bor trångt i terrasser. Jag lyckades få en specialguidning av en gammal och knubbig man. Megan såg lite tveksam ut, men jag tog initiativet och följde efter gubben genom en 30 meter lång gränd som ledde till hans dåligt skötta bakgård. Det var visst ingenting man gjorde i Melbourne för efteråt tittade Miss Woodman tveksamt på mig och sade något om att vi kunde blivit kidnappade, fast jag är ju den oförstående svenska utbytesstudenten så det blev inget mer med det. Vi fortsatte med en matmarknad där jag fyndade mongolisk biff med nudlar och en stor smaskig blåbärsmuffin innan vi stack in till de riktigt centrala delarna. Det blev förvirrande för våran chaffis som råkade svänga in på spårvagnsrälsen och skapa kalabalik i bussen några minuter innan han kunde svänga av igen. Resten av dagen spanade vi in Docklands, ett nybyggt ställe vid hamnen med massor av höghus, affärer, konstiga statyer och ett wannabe-London Eye-parisehjul.

 

Trista nyheter är att volleybollaget blivit nerlagt på grund av bristande intresse, så jag siktar mot livräddning istället och hoppas att jag kan börja träna under tvåveckorslovet om en vecka! Jag försöker också hitta anledningar till att springa en halvmara i mitten av oktober, men vi får se hur det blir med det.

 

 

Snart byter jag långbyxorna mot shorts – tvärtom för er! muahah..

Nytt nickname: ”The donut monster”

Ännu en helg full av äventyr! Bowlingen i fredags gick sådär, men när vi stack hem till Alex och jag slog på min höga stämma i Singstar kunde ingen slå mig! Jag fick dessutom alla att skratta utan att jag själv förstod varför. Min svenska ”ankra upp”-tröja hade fått chilisås på magen, så jag gick till deras tvättstuga för att skölja bort det. Det är visst inget man gör här borta på andra sidan jorden. När ryktena spred sig om vad jag höll på med började alla asgarva, jag som stod förvirrad och topless framför vattenkranen fattade noll, så jag låtsades som ingenting hade hänt och försökte dölja den blöta fläcken på magen så gott som möjligt resten av kvällen.

Min första statstripp blev av i lördags då jag fångade ett tåg (låter roligare om man översätter ”catch a train” direkt) mot city. Jag visste bara att jag skulle träffa Jenny, en finne från campen i Sydney, under ”de gamla klockorna” på tågstationen vid Flinders street. Efter en 35 minuters tågfärd och lite chansande genom perrongerna stod jag plötsligt under klockorna, som för övrigt inte var särskilt gamla. Jenny var i alla fall där och kunde guida oss fram genom stan, jag försökte också med min karta, men det förstörde bara hennes sköna flow eftersom jag tog fel på höger och vänster. Det blev en höjdardag och en riktigt lugn kväll med en rejäl kolhydratladdning (lasagne!) inför söndagens race. Innan jag stack ställde jag fram min maltesersblomma så att Steph skulle ha något att leka med tills jag kom hem. Jag stack in till city själv igen, eftersom Wayne och Julie skulle fira. Det var dock lätt att hitta till startlinjen eftersom alla deltagare hade röda t-shirts och det bara var att följa dem. När jag kom fram placerade jag mig på en väl utvald plats i zone 2, för de som trodde att de skulle springa på mellan 45-50 minuter. Den tio kilometer långa banan var överdrivet skyltad och full av stationer med vattenutspädd gatorade och toaletter. Jag kände att jag hade energi i benen och pumpade på i hyfsad takt. Med en kilometer kvar fick jag ögonkontakt med en 13-årig kiddie vars blick inbjöd till en slutspurt som jag tackade ja till genom en grym tempohöjning. Det höll dock inte länge utan jag fick sakta ner, men han hade samma problem med syresättningen så vi sprang jämsides hela vägen tills det var 200 meter kvar. Då krossade jag hans drömmar och sprang ifrån. Väl i mål (tog 45,31 min) skakade vi hand, innan jag började svulla gratispowerbars och varmkorv. Matmaran, som börjar bli tradition på helgerna, fortsatte efter att jag, genom att rådfråga minst fem melbournebor, kommit hem. Steph gillade som tur var min present och dagen fortsatte i lycklig harmoni med barbecue till lunch OCH middag, två tårtor och en massa släktingar!

 

Det enda som kan slå min överdetaljerade helg är tisdagen, som måste vara min bästa dag hittills, i livet! Det anordnades en syltmunksätartävling i study centret, och snubben som anordnade den frågade om jag ville vara med! Vi var fyra stycken som skulle äta tre syltmunkar så snabbt som möjligt utan att använda händerna. Det var en hård kamp, men efter att jag fått in den sista munken i munnen och svalt den hel insåg jag att segern var min. Mitt manliga segerskrik är inskrivet i skolans historieböcker och numera vet alla vem jag är. Priset var ett 30 dollars presentkort på JB HiFi – beviset på att det var en seriös tillställning.

Just nu är det onsdagkväll och jag ligger på min säng och lyssnar på när Josh pratar med sig själv framför teven. Jag måste lägga mig tidigt ikväll för imorrn är det det stora muffinracet som sker varje tisdag och torsdag då skolan bjussar på brekkie. Det finns tolv muffins och det är först till kvarn som gäller.. Det är också muntlig redovisning med mediaklassen, jag har valt Ingmar Bergman för att sprida det svenska kulturarvet vidare. På fredag är det heldagsexkursion med geografiklassen för att djupanalysera hus i tre olika områden här i Melbourne och förhoppningsvis händer det något spännande även denna helg.

 

 

Det här blev ruskigt (förlåt för att jag snodde ditt adjektiv, Söder) detaljerat, så varför inte lägga ut lite bilder på mitt rum när jag ändå håller på att förstöra min integritet.

Ena sidan av mitt rum..

 

 

..och den andra, inklusive obaddad sang!

Veckans stjärna: Collingwoodtanten

Servouz!

 

Elina hann först med att förklara saknaden till klassen, men jag vill inte vara sämre, för jag tänker faktiskt också på er då och då. På långluncherna med Myrström, Gådin och Stålis. När jag, Niclas, Johan och Elias firade Cantonas födelsedag, eller alla gånger jag smygåt av fikagruppens kakor innan jag också började baka. Emelies högljudda skratt finns inte mer, inte Hannas ”Hej Erkiboy” heller. Ingen här kallar mig Buffalo Bill, och rektorn är inte lika charmig som Kibe. Höjdpunkter som när jag och Nilsson skjutsade fransmän på snöskoter och småsaker som att spela hjärter sju (heter förresten riisto seiska på finska) är sånt man saknar. Nu börjar det blir känslosamt, men jag vill bara tacka en gång till för avskedsfesten, speciellt Malin, för den betyder mycket, och jag hade verkligen ingen aning om vad ni höll på med ; )

 

I maj när jag kommit till Sverige kommer det vara tvärt om. Då saknar man Fiona DaZilvas gnäll om att man inte får äta i study centret och hennes idiotförklarande blickar man får när man har joggingskor istället för skinndojjor och hon utbrister ”WHAT ARE YOU DOING!?”. Jag kommer tänka ”varför åt jag inte mer vegemite?” och ”jag borde delagit i fler matkrig”…

 

Aja, tillbaka till nuet, jag vet inte hur jag ska avsluta det där. Veckan har varit riktigt busy. Förra helgen gjorde vi en tvådagarstripp till ett ställe utanför Geelong, där mina kusiner bor och där vi firar jul. Stränderna var toppen, speciellt Bells beach som har en av världens största surfingtävlingar varje år! Något bad eller surfing blev det dock inte, jag var förkyld och i det kalla vattnet var det ingen som ville surfa med mig.

Bells beach, underbar strand!

Min farbror, Glenn, är hur skön som helst. Han har druckit lite för mycket öl i sitt liv men han snackar med mig hela tiden och berättar om allt vi ser, dessutom sa han att jag kan komma ner till dem då jag har lov i slutet på november! Det blev också fotboll tillsammans med min kusin Jess. För första gången fick jag se Collingwood live springa ut på planen och riva sönder det stora plakatet som jag sett dem göra på teve många gånger! De krossade Sydney Swans med 50 poäng och stämningen var riktigt hög. Alla svor minst en gång var och buade varje gång Collingwood hade domaren mot sig, de är ungefär Australiens motsvarighet till AIK. Damerna bredvid mig, som var Swanssupportrar, bad om ursäkt för deras beteende och skyllde på att de kom från landet. Hon framför mig, som druckit lite mycket och som jag gjorde minst 15 gimmie fives med, var en äkta Collingwoodsupporter. Hela hon var vit-svart och hon roade oss matchen igenom. ”…and I have a son who is a supporter of the Swans. Fuck him. He has red hair, both me and my husband have black, so I don’t know where he came from..” låter ganska roligt på grov australienska. Jag vet inte vad hon hade för relation till kvinnan brevid, men de hade i alla fall skoj : ) Det Jess sa var viktigast var dock att jag testade meatpie, som är det äkta fotbollskrubbet. Gott var det och vi lyckades föreviga ögonblicket på bild.

Min forsta meatpie!

Det blev dubbelt fotboll den helgen, för dagen efter såg vi min andra kusin Rob spela hillbillyfootie! Alla åskådare parkerade runt planen och ingen var rädd för att få en fet buckla om bollen störtade på bilen. Skönast var dock de äkta bondläpparna som tagit med sig en soffa på deras flakbil. Robs lag vann, vilket betyder att de är en match närmare bucklan och inte blev utslagna. Efter matchen gick jag och Glenn in i deras omklädningsrum och firade tillsammans med dem, vilket kändes lite udda.

Den här veckan har varit värsta pluggveckan hittills, ungefär som en standard hemma ; ) Jag har skrivit en SAC (en uppsats man skriver på lektionstid) om Macbeth och haft ett prov om muskler och skelettet på PE:n. De senaste dagarnas snackis har varit om ett plan som krockade med ett annat i luften och landade i ett hus ungefär 300 meter bort från vårt oss. Som tur var det ett litet plan med bara en person, han dog dock. Det andra planet lyckades ta sig till flygplatsen.

 

Nu väntar en stor helg med firande av en polares födelsedag, stadstripp med en finne, middag på restaurang, deltagande i the Human race och firande av Stephs födelsedag! Jag har köpt en kruka, en gurka, tandpetare och maltesers som jag ska göra en godisblomma av. Ni får höra om jag lyckas med den sen!

 

Massor av bilder borde finnas på Flickr nu, spana in dem! Varför uppdateringarna kommer så sällan beror på att vi inte har något internet här hemma just nu, bara så att ni vet ; )

 

Jag och min svartvita mate firar!

Footie day!

Förra helgen stack jag och James till Southland (shoppingcentret här i Cheltenham) och slösade pengar på arkaden där det finns racingsimulatorer och massa annat. Svensken utklassade australienarn i nästan allt! Efteråt såg vi filmen Taken, som var trevlig till skillnad från snubben brevid mig. Han nös på min gratis-diet coke och körde näsandningsmetoden genom hela föreställningen. Jag var på bio i onsdags också och såg nya Star Wars-filmen, som visserligen inte var lika bra, men i alla fall utan störningar.

 

Footiedagen i tisdags var en höjdare! Vi slapp uniformen och fick ha på oss vad vi ville, mot en avgift av två dollar! Hälften av eleverna hade på sig sitt favoritlags matchlinne, även jag. Många blev dock besvikna när de såg att jag är på den mörka sidan med Collingwood, som spelar inne i city. Men det blev ingen huliganfight trots elaka blickar. Fotbollsligan här nere heter AFL (Australian Football League) och Collingwood ligger just nu i övre halvan av tabellen, vilket gör att de kvalar vidare till slutspel. Jag tror att Melbourne har 10 lag i ligan, av totalt 14, så Australiensk fotboll är ganska stort här. Tittar man på rugbyligan är det tvärt om, där har Sydney nästan alla lag medan Melbourne bara har ett. Dagen firades med barbeque till lunch och en Collingwoodspelare som kom på besök. Alla småkids jagade honom över skolgården för att få hans autograf. Jag gjorde också det, men jag visste inte hur känd han var så han fick signera min strumpa (man vill ju inte chansa och låta honom signera tröjan om han skulle vara en sopa).. När jag kom hem så berättade Julie att han var ganska känd, men Storm man’s autograf, som jag fixade förra veckan, är ändå värd mer pengar nu efter att alla dreglande elever fått sina linnen signade.. Igår hade vi curriculum day, så jag irrade omkring ensam på Southland för första gången. Där mötte jag några kinespolare som bjöd mig på belgisk choklad. Efter att jag gått förbi varje butik minst tre gånger i förvirring lyckades jag fixa fram en flaska schampoo, ett skärp och lite linsvätska. Jag hittade också ett par runners som jag flyger fram med!

 

Efter 18½ avverkade skoldagar har jag konstaterat att 67% av lärarna ständigt har sur ton. Det är bara idrottsläraren, som frekvent säger ”akay”, och Lorraine, min studio artlärare, som då och då drar till med ett smajl. Det är tur att Foxie, min stalkerpolare som hjälper mig hitta folks hus på Google maps, höjer stämningen varje morgon jag kommer innanför skolportarna med ett högt ”Gooood mooorning Sweeedön!”. Andra spännande saker som händer om dagarna är att Flexis arbetskompis, som hjälper mig över vägen vid skolan, har börjat ge mig uppdrag. Hennes gammelfarfar immigrerade från Sverige till Australien och hon vill veta mer om honom. Det jag hittills listat ut är att han kom från Karlshamn och hette Johansson i efternamn, så jag är en bit på vägen.

 

Planerna framöver är att läsa färdigt Macbeth act fyra och fem och ladda inför Nike+ Human Race som är tio kilometer långt och är världens största motionslopp. Söndagen den 31:a augusti kl 08.30 står jag fetladdad på startlinjen i en park i Melbourne. Samma dag är Stephs födelsedag så jag får skynda mig hem för att fira henne! Förra helgen blev det ingen kust eftersom Wayne jobbade, så det blir ett nytt försök nu till helgen istället, bara hoppas att vågorna är surfvänliga!

Krokodil nummer ett

 

Efter drygt tre veckor i Australien börjar jag tröttna på toasten, det är det enda sorts bröd vi äter. Jag har räknat ut att om jag snittar sex skivor toast om dagen (två till frukost och två dubbla till lunch) så har jag nu ätit 132 stycken. Viktiga fakta. Om jag fortsätter i samma takt har jag käkat mer än 1800 när jag sticker härifrån! Snacka om ensidig kost.

Livet i Cheltenham blir dock allt mer spännande. Nya karaktärer såsom ”den spottande farbrorn” har intagit mitt liv och jag har hittat hemliga meddelanden i mitt skåp på skolan. Jag har också stått öga mot öga med en krokodil för första gången. Jag trodde dock att det skulle bli mer actionfyllt. Krokodilen var lite mer än 50 centimeter lång och i en plastlåda kunde den inte göra någon skada. Hans ormkompisar var i alla fall fullstora men förpackade likadant..

Ofarliga ormar. Krokodilen stod i lådan ovanpå men den hann jag inte fånga på bild.

I torsdags hade jag med mig kameran på plugget för att fota idrottande sjuor till min studio art-bok. Förutom det tog jag lite bilder på vår stimulerande skolmiljö (finns på Flickr) och på min kompis Flexis.

 

Flexis hjälper barn över gatan

Min local coordinator var här på besök i torsdags för att se till att allt flyter på fint, och det gör det förutom att jag saknar knäckebröd och filmjölk.. Torsdag var värsta idrottsdagen hittills, men igår var det inget sportande för då var vi på exkursion med geografiklassen till vietnamkvarteret. Lunchen var ”jam”, som de säger här, och att jag lyckades lura halva gänget att jag köpt en levande krabba gjorde utflykten riktigt skojig. På kvällen hängde jag med organisationen på rugby. Jag, två tyskar och två columbianer såg Melbourne Storms krossa Sydney Roosters. En av tyskarna, han som bor på en 1200 hektar stor bondgård, hade rest med tåg i tre och en halv timme för att ta sig in till stan. Varje dag reser han 40 km för att ta sig till skolan som har 150 elever, fördelat mellan lekis och år 12! Det var bara en liten parentes. Under matchen öste ett finkornigt regn ner över oss, men jag och Cherry värmde oss med en påse syltmunkar och varm choklad. Min nya idol är deras muskelmaskot som burnade runt planen på en fyrhjuling varje gång Storms gjorde mål, hans autograf hänger på väggen i mitt rum.

 

Jag har inte blivit uppäten av en krokodil.

G’day folks!

De senaste dagarna har mycket hänt! Förra veckans basketmatch var hård, men jag tillsammans med en aussie och två tyskar vann mot kineserna. Det värmde, till skillnad från vädret här nere. Om nätterna blir det ner mot fyra grader och i ett oisolerat hus med enkla fönsterrutor märks det ganska väl. Morgonduschen är alltid dagens höjdpunkt, fast det gäller att njuta medan man kan för den får max vara tre minuter lång pga vattenrestriktionerna..

Jag har testat netball för första gången! En svettig sport, nästan som basket, fast utan planka bakom korgen. Mitt lag vann, men glädjen försvann på rasten efteråt när en övertaggad japan trodde han kunde hjälpa mig med skolans skrivare, som var trasig, genom att hetstrycka på skrivarknappen i Word. Det slutade med att pengarna tog slut på mitt utskriftsaccount.. Tredje sporten förra veckan var volleyboll och jag är redan uttagen till skollaget! Det beror nog på att vi inte har ett fullt lag än : ) Coachen har dock lovat att ragga människor som spelat förut, så det blir snart hårdkörning.

 

Favoritgranne

Jag har inte bara sportat senaste dagarna. I fredags (080808 kl 08 pm) var jag med om min första katolska konfirmation. Ceremonin varade 75 minuter och bestod bland annat av sju stycken ställ-dig-upp-för-nu-ska-vi-be och en skaka-hand-med-alla-runt-omkring-dig. När vi kom ut från kyrkan frågade Josh mig ”Was that as boring for you as it was for me?”, det var det : ) Maratonätningen av plockmat efteråt räddade dock kvällen. Maratonet fortsatte dagen efter då vi firade Waynes fyrtioårsdag. Festen började halv åtta på lördagen och höll på till igår eftermiddag. Jag sov gott inatt. Tårtan var det jag faschinerades mest av, men också av att alla visste vem jag var! Läskigast var de tre tanterna som rabblade upp saker som att jag somnat under en lektion i skolans bibliotek och andra mörka hemligheter. Jag flydde från dem och letade istället reda på min favoritgranne som lärde mig prata grövre australienska (När jag börjar snacka om ”banana benders” är det folket vid barriärrevet jag menar). Under natten lyckades jag plåta många smajl, men det var inte det enda jag gjorde. Waynes brorsa betalade mig svart för att agera livvakt åt honom om den stora skäggiga mannen skulle anfalla, vilket som tur var inte skedde.

Stora skäggiga mannen, dock Inte lika farlig som han ser ut.

Nu väntar fyra lugna dagar i plugget, sen drar vi ner till kusten för att våtdräktssurfa i det kalla vattnet!

Simma lugnt!

Lever fortfarande

Just nu snackar jag med en frustrerad tysk på msn som sitter i mitten av hans värdfamiljs 1200 hektar stora bondgård. Jag har ungefär tvärt om, 1200 hektar av hus, hus, kanske någon park och affär men ännu flera hus! Jag flinar dock ändå : ) för idag var det barbecue på plugget! Två korvar för en dollar (6 kronor)!  Jag blev dock besviken när jag fick reda på att det var sojakorvar och inte något kött i.. Får man kalla det barbecue då? Middagen idag var också en liten besvikelse. För första gången skulle jag äta australienska köttbullar, men det smakade ingenting. Jag ska lära dem göra mormors köttbullar nån gång, men fram till dess blir det en sväng till IKEA för att fixa lite lingonsylt och äkta brunsåsextrakt ala Sverige. Mitt nya ämne geografi flyter i alla fall på med kartläggningar av Vietnams bergskedjor och floder, och nästa fredag blir det utflykt till Vietnamkvarteret i Melbourne för att titta på vietnameser och äta mat gjord av vietnameser.

Min kontakt med flexis blir allt bättre; jag har upptäckt att han inte bara är verksam på eftermiddagarna. På mornarna sitter han i en bil på en parkering strax utanför vårt hus och spanar på folk. Personkemin mellan oss två stämmer bra, men idag var jag redan på rätt sida vägen så det blev bara ett ”G’day, mate”. Jag fixade också en pikétröja till PE:n, så nu har jag lagt ner nästan 300 dollar på skoluniformen! Det jämnar dock ut sig eftersom jag har en hemlig boklangare som jag får gratis böcker av, vars pris egentligen skulle vara 400 svenska spänn styck! Allt sker i hemlighet på Cheltenham Secondary Schools bakgård. Dessutom har jag fått reda på att lulebon som är tremänning med Charlotte Kalla och hon som är bekant med min kusin i Täby ska till Queensland samtidigt som jag! Det blir inte en upplevelse full av tyskar!

Mina australienska polare är också toppen, mitt smeknamn utvecklas hela tiden. För några dar sedan kallades jag ”Sven” för att de tyckte det lät mer svenskt, men idag var det ”Puppy”. På kvällarna är jag ute och springer för att kompensera mackorna och de friterade pärerna. De senaste dagarna har jag kört springa-tills-jag-inte-vet-var-jag-är-och-sedan-hitta-hem-metoden. Idag höll jag på i 50 minuter, sen gav jag upp och började fråga folk var jag var.

Mina första sju dar i skolan har i alla fall varit toppen och jag har reda etablerat en stark kontakt med min engelskalärare som vill att jag presenterar Sverige för mina klasspolare om ett tag. Ge mig tips på viktiga saker att ta upp så att jag ger Sverige den image landet förtjänar!

Bild på vårt hus, taget från Google Maps

 

Seeya, mates!